Miljöerna i Villan

När vi passerat portalen med skriften San Michele i guldmosaik och dess marmorfris med djur- och växtmotiv, möts vi i vestibulens fond av en grupp föremål som kan tolkas som symboler för Axel Munthes livsfilosofi. Överst ett rosettfönster som bild för solen och ljuset. Marmorfragmentet i väggen visar figurer föreställande livet, konsten och skönheten.

Bibliografi: Axel Munthes San Michele En illustrerad vägledning, Stiftelsen San Michele, Napoli 2006 med text av Levente A. S. Erdeös.

Matsalen överraskar besökaren med repliken av en romersk golvmosaik placerad strax innanför dörren. Den föreställer ett benrangel med vinkaraff och vattenkrus i händerna. Dess budskap kan antingen vara anmodan om återhållsamhet, eller tvärtom, en uppmaning att njuta av livet så länge det finns tid. Inredningsdetaljerna varierar i fråga om ålder och konstnärlig kvalitet. Matsalens tunga renässansbyrå kommer från Bologna. Kistans frontstycke med intarsia är från 1400-talet.

I Axel Munthes capresiska kök finns en spis, tillverkad i trä, kakel och järn. Den består av tre järnplattor, två trälådor och sex spisluckor i järn. Förutom de stora kopparbunkarna står en rad italienska apotekskrukor i blått och vitt, vilka daterar sig från 1700-talet.

Förutom apotekskrusen från italienskt 1700-tal syns en antikvitet som har mer än 2000 år på nacken. Det är en flaska av röd keramik tillverkad i fint magrat gods. Datering omkring Kristi födelse. Den här flaskan kommer troligen från Kampanien.

Atrium kallades i det antika Rom den lilla slutna gård som utgjorde bostadshusets centrala del. Vi finner samma gård också i villan. Tillvaratagande av nederbörden var förr i tiden ett livsvilkor på det grundvattenlösa Capri. Regnvatten från taken samlades i en cistern.

Dekorationen på cisternen utgörs av girlander av förstfruktsoffer, blad och frukter, upphängda med ringlande band mellan bukranier, oxskallar. I girlandernas lunetter finns rosenformade offerskålar. Girlandmotivet återfinns i såväl religiösa som profana sammanhang. En liknande utsmyckning finns på Ara Pacis, Augustus fredsaltare i Rom.

Trappan från Atrium leder upp till Loggian. Här står bronskopian av en kvinnlig figur, tillhörande den gåtfulla skulpturgruppen Sierskorna från Herculaneum.

Rummet är tudelat med arkad och mittkolonn, ett återkommande motiv i villan. Den sicilianska 1400-talssängen av smidesjärn är förmodligen en fältsäng.

Hunden är ett napoletanskt hantverk i valnöt daterat till 1500-talet. I sovrummet finns en framställning av guden Apollo/Apollon. På en relief i grovkornig vit marmor ses han skrida fram spelande på sin lyra, en kithara. Reliefen är en replik efter ett grekiskt original.

Det finns många askurnor i Axel Munthes samling.

Man kan fundera över om det är en slump att han skaffade två föremål, en etruskisk askurna och enromersk marmorrelief med samma scen; Pelops dödar kung Oinomaos?

Oinomaos lovar bort Hippodameia

För att förstå det eventuella sambandet måste man känna till myten om Oinomaos. Kungen hade utlyst en tävling. Den som vann kappkörningen fick hans vackra dotter Hippodameia. Gudarna måtte ha kastat Amors pilar efter henne. Hon förälskar sig nämligen handlöst i Pelops, han som dödade kusken, som gjorde att fadern släpades till döds efter egen vagn. Ett antikt fadersuppror? Och var kommer eventuellt Axel Munthe in i bilden?

Medusahuvudet i marmor sitter infällt i väggen ovanför skrivbordet. Det är en kopia efter grekiskt original, i vit marmor daterat till 307 e. Kr. Dateringen är dock osäker och det finns flera tolkningar. Det sägs att Munthe lär ha funnit huvudet på havets botten utanför Palazzo a Mare. Mycket lutar dock åt att masken har köpts i en romersk antikvitetsaffär. Ursprungligen kommer den troligen från Venus- och Romatemplet i Rom.

Ett kvinnohuvud i vit marmor, daterat till romersk kejsartid ligger på ett bord av valnöt, ett hantverk från 1600-talet med bronsbeslag. Huvudet är en romersk kopia, efter ett grekiskt original, troligen från Praxiteles atelje. Det föreställer den grekiska kärleksgudinnan Afrodite.

Medusahuvud i vit marmor, daterad till 307. e. Kr. Dateringen är osäker och det finns flera tolkningar. Kopia efter grekiskt original. För mer information se Arvid Andrén, Classical Antiquities of the Villa San Michele, I: Opuscula Romana, V, Lund 1965, sid. 129; Agneta Freccero, Romersk marmor, Stockholm: Wahlström & Widstrand 2003, sid. 131: Peter de Ru
Kvinnohuvud i vit marmor, daterad till romersk kejsartid. För med information se Agneta Freccero, Romersk marmor, Stockholm: Wahlström & Widstrand 2003, sid. 106: Foto: Peter de Ru

Den venezianska salongen innehåller bl a rokokomöbler från 1700-talet.

Den venetianska salongen innehåller rokokomöbler. Den färgrika stolen (VSM 791) i valnöt är lackad och daterar sig från 1700-talet.
Den lackade trädivanen (VSM 789) är tillverkad i mellanitalien runt 1750.
Ljuskrona från Sicilien (VSM 778)

Ett vackert arbete i skulpturloggian är marmorbordet som vilar på antika kolonner. Marmorskivan har en kosmatisk mosaik uppkallad efter familjen Cosma, en berömd stenhuggarfamilj, som på 1100/1200-talet producerade marmorskivor av återanvänt romerskt material, ofta marmor av olika sorter. Den här bordsskivan antas ha prytt ett klosteraltare. Munthe fann det i en by utanför Palermo, där det användes som tvättbräde. Ett annat vackert arbete är en bronskopia av Den vilande Hermes var Neapels gåva till Axel Munthe som tack för hans insatser under koleraepidemin 1884.

Skulpturgalleriet påVilla San Michele
I mitten syns ett s.k. kosmatiskt mosaikbord i sten och marmor.: Foto: Peter de Ru

 

I Fontänträdgården ser man ett Odyssevs-huvud, daterat till 100-talet e kr samt en bronskopia av ”Gosse med Delfin” av Verocchio. Originalet finns i Palazzo Vecchio, Florens.

Det här Odysseushuvudet (VSM 933), i vitgrå marmor, är daterat till första århundradet efter Kristi födelse. Det är medfaret. Troligen har det legat på havets botten.
Statyn (VSM 934) är en bronskopia av Verrocchios ängel Gosse med delfin (original i Florens).
Mars (eller Ares) med mantel över ryggen. Fragmentet (VSM 923) kommer från en sarkofag och är daterad till ca 100 efter Kristi födelse.
Ett kapitäl i sandsten (VSM 896).

Pergolan är verkligen anslående, den bärs av 37 vita kolonner. Den fint avvägda avslutningen gör att man först inte kan avgöra hur lång pergolan är, den kan fortsätta i det oändliga. Väl ute i pergolan öppnar sig havet på vänster hand med Marina Grande och ovanför Capri stad, ruinerna efter Villa Jovis, kejsar Tiberius örnnäste.

Som arkitektonisk form vilar pergolan på två ben. Det ena är den lokala byggnadstraditionen, många capresiska hus hade liknande, om än inte lika grandiosa, pergolor som fungerade som extra uterum. Det torde dessutom ha funnits gott om pergolor längs Amalfikusten och vid till exempel Sorrento. Det andra benet är den samtida, främst brittiska, trädgårdskonsten; pergolor var i början av 1900-talet en modeföreteelse och i tidens trädgårdsteoretiska litteratur ges många exempel. Munthes brittiska orientering talar också för att han var väl orienterad om modern brittisk trädgårdskonst. Idag täcks pergolan av blåregn, och så har det varit åtminstone sedan 1920-talet. Det hittills tidigaste påträffade bildbeviset på att pergolan under mycket lång tid har varit täckt med blåregn är en akvarell som tonsättaren Hugo Alfvén gjorde vid ett besök i Villa San Michele 1924 (Alfvéngården, Tibble). Om det också var så vid 1900-talets början är svårt att avgöra; endast några få växter kan identifieras utifrån de svartvita fotografierna, däribland vinrankor. Detta bekräftas också av Munthe.

Den här “installationen” består av två antika fragment. Det översta är en marmorskiva daterad till ca 1-50 e. Kr. Den ligger ovanpå ett korintiskt kapitäl i vit marmor. För mer information se Agneta Freccero, Romersk marmor, Stockholm: Wahlström & Widstrand 2003, sid. 174: Foto: Peter de Ru
Kolonnaden består av 37 capresiska kolonner och gigantiska dolier, antikens svar på extrem förvaring, ett rustikt golv i stenmosaik och ett tak i smäckert spjältak i svenskt furu från Munthes småländska hembygd. På vänster hand syns det öppna havet, Marina Grande och ovanför Capri stad, ruinerna efter Villa Jovis, kejsar Tiberius örnnäste. På höger sida en terrasserad trädgård med en levande bäck, något som Munthe önskade sig men Oliv först fullföljde. Där pergolan tar slut öppnar sig en cirkelrund plats med bänkar där Drottning Victoria brukade sitta. De två små marmorplattorna med namnen Tom och Fellow är symboler för drottningens mycket avhållna men döda hundar. Om de verkligen ligger begravda där är oklart.

Längst bort i trädgården, alldeles ovanför pergolans avslutning, finner vi rester av ett litet sovrum (cubiculum). På väggarna syns rester av målning i rött på vit bakgrund, av en typ som är vanlig till exempel i Pompeji. Dessa målningar tros ha tillkommit något efter Kristi födelse vilket kan tyda på att kejsar Tiberius också måste ha använt villan.

Golvet är ett enkelt mosaikgolv i vitt med svart dekor, utfört med små mosaikbitar, så kallade tesserae. Till höger i rummet är golvet något upphöjt; här har antagligen sängen stått. Över detta cubiculum lät Munthe sätta ett skyddande tak.

Alldeles intill finns ytterligare några rester av romerskt murverk. Kanske är det från ett angränsande rum eller från en portik som vette ut mot havet. Även här finns ett hörn av ett mosaikgolv liknande cubiculumgolvet samt rester av väggputs, målat i pompejanskt rött.

Stenväggar bemålade i pompejansk stil, vilket betyder att de har kommit dit någon gång före år 79 e. Kr.: Foto: Peter de Ru

På kapellterrassen ser man en etruskisk sfinx och lite längre in i loggian finner man en egyptisk sfinx som stolt tittar ut över Capri och Neapelgolfen.

Den etruskiska sfinxen på sin vita sockel stod på kapell-loggians terrass enligt gamla fotografier som Drottning Victoria tagit på tidigt 1900-tal. Munthe bytte dock sfinxens plats till kapellterrassen och idag blickar den in över trädgården med sin cypressallé. Två liknande sfinxer har hittats på Capri, närmare bestämt på ett marmoraltare från Il Pozzo i Anacapri, men de har uppstående svansar. Altaret finns nu på British Museum i London.

En sfinx är en förening av lejonkropp och människohuvud. Under Det Nya Riket, 19 dynastin, var Ramses II den största byggherren i hela riket genom sina väldiga byggnadsföretag i Karnak och Luxor där många av liknande sfinxer som denna återfinns. Sfinxens vänstra länd är len efter alla tusentals turister och gäster som lagt sin vänstra hand på länden, för att få en önskan att gå i uppfyllelse.

Munthe lät sätta upp denna egyptiska sfinx på en vit rektangulär sockel, på kanten i kapelloggian, så att den kan se ut över den vackraste av Caprivyer. Dock kan endast solens första strålar blicka in i sfinxens ansikte. Sfinxen, som inredningsföremål, var länge bortglömd men kom tillbaks i samband med 1800-talets romantiska designvåg och kan ses även idag i konsten, film och i böcker.

Här i loggian och alldeles intill kapellet finner vi en skulptur föreställande ärkeängelen San Michele.

Capri förknippas nog, vad den romerska kejsartiden beträffar, mest med de grymheter och liderliga utsvävningar kejsar Tiberius hängav sig åt på ön.

Detta i alla fall om man får tro de romerska historikerna Suetonius och Tacitus. Tiberius tillbringade de sista tio åren av sitt liv på Capri. Ön hade varit ett kejserligt privatgods sedan år 29 före Kristus. Augustus hade då bytt till sig ön från staden Neapel, som fått ön Ischia i stället. Under Tiberius regering fanns ett större antal villor på ön. De största av dem är Palazzo a Mare väster om Marina Grande, Villa Iovis längs ut på öns högsta östspets och Villa Damecuta på nordvästsidan.

Tiberius skräp
En av flera mindre villor på ön är den så kallade Villa Capodimonte. Den var belägen på den plats där Villa San Michele nu är belägen, vid övre änden av den antika trappan till Anacapri, scala fenicia. Kanske var villan en av de många mindre på ön som tillhörde kejsaren. I Boken om San Michele låter Munthe vingårdsmästaren Mastro Vincenzo berätta hur han enbart med stor möda kunnat bryta bort alla gamla ruiner från sin tomt. Munthe ska senare ha kommit att hitta ännu mer antika fynd. Han kom också senare att bli kritiserad för att ha förstört antika lämningar på platsen.

Det kan nog lika väl vara så att spåren efter den antika villan var grundligt förstörda redan när Munthe kom hit: i alla fall vinnlade han sig också om att bevara åtminstone en del av det han faktiskt hittade.

De första utgrävningarna på Capri var i flera fall rena skattjakter i syfte att lägga beslag på antikviteter som kunde säljas för dyra pengar.

Speciellt ökänd blev österrikaren Norbert Hadrawa, som under sina ”grävningar” under slutet av 1700-talet plundrade flera av Capris romerska villor. Det som skedde med Villa Capodimonte får nog även det tyvärr betraktas som rätt tidstypiskt – den store arkeologen Rodolfo Lanciani redogör från samtidens Rom att antika lämningar även där skövlades i rask takt i samband med att den moderna staden skulle byggas.

Men vad döljer sig då under Villa San Michele?
Ett problem är att det mesta vi vet om villans föregångare kommer från Axel Munthe själv. Och vad är sanning i Villa San Michele? Munthe skriver ju själv att han inte begär bättre än att inte bli trodd. En intressant uppgift är dock att Munthe i förbigående nämner att han vid sitt första besök i Mastro Vincenzos vingård hittar ett mynt med ”Augustus ädla porträtt” och inskriften Divus Augustus pater. Bronsmynt med Augustus porträtt och just denna inskrift är mycket vanliga: de slogs i stora mängder just under Tiberius regering.

Den antika anläggningen på platsen kan ha varit rätt omfattande. Två lokala lärda, Giuseppe Feola och Rosario Mangoni, dokumenterade redan runt 1830 flera fynd som gjordes vid grävningar inför odlingar och husbyggen i området kring Villa Capodimonte. Amedeo Maiuri, den store auktoriteten på Capris arkeologi, kom på 1930-talet till slutsatsen att Villa Capodimonte bör ha varit en så kallad villa rustica. Den ska ha hört till den större villa som brukar kallas Palazzo a Mare. Denna villa, som Maiuri antog var ett av Augustus residens på ön, var belägen nere vid havet, nära Marina Grande.

En villa rustica var ett slags ”hjälpvilla” där man tillverkade diverse produkter, som olja och vin, som behövdes till den större villan.

Ett annat tecken på att det kan finnas ett samband mellan de två villorna är av att de är byggda på samma sätt, med samma murverk, smala murar och relativt små rum. Maiuri daterar båda villorna, med utgångspunkt i byggnadsstilen, till kejsar Augustus tid.

Stenvägg med pompejanskt måleri samt olika slags inskriptioner från antiken: Foto: Peter de Ru
Den etruskiska sfinxen (VSM 1066) befinner sig uppe vid kapellet. Den flyttades dit när Munthe bestämde sig för att den egyptiska sfinxen skulle ha fri utsikt över hav och land.

Sakristian ligger i samma byggnad som kapellet, i nära anslutning till loggian där den egyptiska sfinxen befinner sig. Sakristian är ej tillgänglig för besökare men används bland annat under konsertkvällar.

Toskansk karmstol (VSM 1137) i valnöt med bevarande originaldelar från 1600-talet.
En relief (VSM 1140) i terracotta som visar Jesus med en av sina apostlar. Reliefen är troligen från medeltiden.
En s.k. triforaöppnin, ett slags fönster med tre öppningar. Förutom den egyptiska sfinxen har vi en vackert utformad triforaöppning. Den består av två vridna mittkolonner, två kapitäl och två baser.
Högt uppe i en nisch står en skulptur i vit marmor. Den föreställer S:t Mikael, en av ärkeänglarna.

En öppen spis har förvandlats till ett altare i San Micheles kapell. Enligt Axel Munthe var det just här, vid kapellet tillägnat ärkeängeln San Michele, som idén om ett soligt hem föddes. Kapellet byggdes ovanpå en antik villa från kejsar Augustus dagar.

Lackad och förgylld träskulptur. Bildstoden består av en människoliknade figur i halvformat.

Ansiktet är omramat av mjuka utåtgående lockar som ligger som en krans över skuldrorna. De tomma ögonen är uppåtriktade, huvudet är svagt böjt åt höger, munnen är stängd. Höger hand är uppåtriktad, de stora fingrarna fattar om ett skaft, medan den vänstra handen vilar mot klädnaden.Klädseln består av ett tyg som faller i tunga veck samt en överliggande kåpa som är knäppt i halsen. Figuren har kraftiga vingar på ryggen. Från midjan tar skulpturen slut. Där är den fastsatt på en sockel av lackat och förgyllt trä. Ansiktsdragen är feminina, det långa lockiga håret förstärker de kvinnliga dragen. Skaftet i höger hand skulle kunna vara skaftet på ett svärd. Då vingarna visar att det är fråga om en ängel, bör det vara en av de fyra ärkeänglarna, (Mikael, Gabriel, Uriel och Lucifer, som efter fallet kallades Satan). Förmodligen är det just Michael vi ser här, vars namn är upphovet till San Michele, kappellets och platsens namn. Mikael beskyddar himlen och bekämpar Lucifer (Satan), den fallne ärkeängeln. Mikaels vingar vilar också över de döda. Det är han som uppväcker dem på Domedagen. Enligt en bedömning 1987 dateras skulpturen till 1500-talet.

Olivetum är en utställningspaviljong som ligger i Axel Munthes trädgård i sluttningen upp mot Barbarossaborgen. Paviljongen ritades av Levente Erdeös, arkitekt SAR, intendent mellan åren 1975 och 1995. Dess ändamål är att sprida kunskaper om och propagera för förståelsen av Caprinaturen.

Vid trappans nedre plan står kopian av ett Hypnoshuvud . Denna mytologiska figur var sömnens gud och tvillingbror till dödens gud, Tanatos. ”Att dö- att sova” säger Hamlet i Shakespeares drama och statyn kan föra tankarna till den framväxande psykoanalysen då Villa San Micheles herre själv var bland de första som använde hypnos i terapeutiskt syfte. Den romerska askurnan och gravmonumentet med den realistiskt avbildade åldringen är ett av de många föremål i Villa San Micheles samlingar som har anknytning till begravningskonsten.

I en nisch intill utgången står ett litet triangelformat fragment som utgör den övre delen av hörnet av en sarkofag. En mindre del av kortsidan och en något större del av fronten har bevarats.

På kortsidan kan man urskilja ett hästhuvud i låg relief. Frontdekorationen har huggits i hög relief. Där ses en bevingad amorin stå i en vagn hållande piska och tyglar. Han driver sitt ekipage åt höger, sett från betraktaren. Bakom honom är tre stolpar, metae, cirkusens vändpunkter.

Statyett i vitgrå marmor föreställer Diana/Artemis och är daterad till ca 50 efter Kristi födelse.