Boken om San Michele

“The Story of San Michele” betraktas som Munthes livsverk. Det var den bok han ägnade längst tid åt att skriva, och den innehåller historien om hans liv och, som titeln antyder, hans hem. I förordet till den svenska utgåvan förnekar Munthe emellertid att boken är en självbiografi:

Munthe skriver:

Engelska kritici har gjort sig mycket huvudbry att söka klassificera The Story of San Michele, och jag undrar ej därpå. Några ha kallat boken En Självbiografi, andra ha kallat den En läkares memoarer. Boken är varken det ena eller det andra.

Axel Munthe engagerade sig i sina böcker även sedan de var färdigskrivna och utgivna. Han förhandlade med förlagen, hade synpunkter på utgivningen och använde gärna förorden till att kommentera både hela sitt författarskap och de enskilda texterna. Förorden följer samma mönster: Munthe skriver att han tvekade inför att publicera texten, men har blivit övertalad. Han hade planerat att korrigera och förbättra texterna före utgivningen, men det har inte blivit av.

Skulle han ha gallrat bland texterna, hade det dessutom inte blivit något kvar som var värt att trycka, enligt honom själv. Egentligen är han för övrigt överhuvudtaget ingen författare, och han förväntar sig hård kritik. I Från Napoli. Resebref skriver han skämtsamt:

Munthe skriver:

innan herrar kritici bereda sig att äta upp mig lefvande, vill jag dock varna dem, ty det kunde ju hända, att några koleramikrober följde med…

Denna hållning av det som man får förmoda är spelad ödmjukhet, återkommer i stort sett i alla böcker trots tidigare framgångar hos både läsare och kritiker. Ett annat sätt att distansera sig från författarrollen, är leken med identiteter. Med hjälp av de olika rollerna (Puck, Axel och de språkrör som likt åsnan Rosina talar åt honom i böckerna) kan han avsäga sig eller ta på sig ansvar för texterna.

Ett talande exempel är förordet till Från Napoli. Resebref, där han som Puck friar doktor Axel Munthe från alla misstankar om att vara bokens författare, trots den fatala namnlikheten med den ”verklige” författaren Puck Munthe. Inte heller denne vill bära allt ansvar för bokens innehåll, utan skyller i sin tur på åsnan Rosina, som förekommer i boken. Senare, i Små skizzer, ångrar sig Puck och tar på sig allt ansvar för breven från Napoli.

Munthes kurragömmalek bakom namnen, utgör ofta ett humoristiskt inslag i böckerna. Som läsare ler jag då han i sina olika roller skyller på varandra – sig själv! – och då han utnämner åsnan till upphovsman. Att samtidigt återknyta till tidigare böcker är också ett sätt att förena böckerna i ett helt författarskap.

Litteratur och kultur var en del av Axel Munthes liv, men det var trots allt erfarenheterna som läkare, som fick honom att skriva. I förordet till Boken om San Michele skriver han:

Munthe skriver:

Jag begär ej bättre än att inte alltid bli trodd, jag har i alla fall alldeles tillräckligt att svara för. Det skall smickra min författarefåfänga om jag lyckats i dessa mina bemödanden. Livet är en berättare av rang

Om boken

Knappt hade jag fallit i sömn förrän jag i drömmen stod på en ödslig slätt, översållad med stenar och grus, väldiga travertinblock och marmorfragment, halvt dolda av murgröna, rosmarin, vild kaprifolium, cistus och timjan.

På en förfallen mur av opus reticulatum satt en gammal herde och spelade på Pans flöjt för sin gethjord. Hans vilda långskäggiga ansikte var brynt av sol och vind, hans ögon brann som eldar under de buskiga ögonbrynen, hans magra, utmärglade kropp skälvde i feber under den långa blå kalabriska herdekappan. Jag gav honom lite tobak, han räckte mig utan ett ord en bit färsk getost och en lök. Jag förstod med svårighet vad han sade.

Vad hette denna öde plats?
Den hade inget namn.

Var kom han ifrån?
Ingenstans ifrån, han hade alltid varit där, detta var hans hem.

Var sov han om nätterna?
Han pekade med sin långa stav på några trappsteg under ett hopfallet valv.

Jag trevade mig nerför trappan huggen ur berget och stod i ett skumt välvt rum. I hörnet låg en halmmadrass med några fårskinn till täcke. Runtom väggarna och i taket hängde knippor av torkade lökar och tomater, på det grova bordet stod en lerkruka med vatten. Det var hans hem, alla hans ägodelar var här. Här hade han levat hela sitt liv, här skulle han en dag lägga sig ner och dö. Framför mig öppnade sig en mörk underjordisk gång, halvt igenfylld med stora stenar från det brustna valvet.

Vart ledde gången?
Han visste det inte, han hade aldrig varit därinne. Som pojke hade han hört att gången ledde till en underjordisk håla och att en ond ande sov där sedan tusen år tillbaka i skepnad av en stor varulv som skulle uppsluka vem som helst som vågade störa hans sömn. Jag tände en fackla och trevade mig nerför några marmorsteg. Gången vidgade sig mer och mer, en iskall vindpust blåste mig rakt i ansiktet. Jag hörde en hemsk utdragen jämmer som kom blodet att stelna i mina ådror. Plötsligt stod jag i en stor sal. Två väldiga kolonner av afrikansk marmor uppbar ännu en del av det välvda taket, två andra låg tvärs över mosaikgolvet, ryckta från sina postament som av en jordbävnings våldsamma grepp. Hundratals stora flädermöss hängde i svarta klungor utmed väggarna, andra flaxade skriande kring mitt huvud, bländade av fackelljuset. Mitt i salen låg en väldig sfinx av röd granit och stirrade på mig med vidöppna stenögon…

Magna Græcia
Jag spratt till i sömnen. Drömmen svann. Jag öppnade ögonen, dagen grydde. Jag sprang ur sängen, kastade på mig mina kläder och rusade upp till kapellets bröstvärn och hissade signalflaggan att kuttern skulle göras klar till segling. Ett par timmar senare var jag ombord med proviant för en vecka, rullar av grova rep, hackor och spadar, en revolver, alla mina kontanter, knippor av kådig späntved som fiskarna brukar till nattfiske. Strax därpå hissade vi segel för mitt livs mest spännande äventyr. Följande natt kastade vi ankar i en enslig liten klippvik, okänd för alla utom för några fiskare och smugglare. Där skulle Gaetano vänta på mig med kuttern en vecka, blev sjön för hård fick han segla till närmaste hamn. Vi var förtrogna med denna farliga kust, där fanns ingen trygg ankarplats i en sydvästlig storm på väl hundra engelska mils avstånd. Jag kände också dess underbara inland, fordom den hellenska konstens och kulturens blomstrande Magna Græcia, nu Italiens ödsligaste provins, överlämnad av människorna åt malaria och jordbävning.

Tre dagar senare stod jag på samma öde slätt som jag sett i min dröm, översållad med samma väldiga travertinblock och marmorfragment, halvt dolda under murgröna, rosmarin, vild kaprifolium, cistus och timjan. Solen hade redan gått ner bakom bergen, malarians dödsdimma kröp långsamt fram över den öde slätten. På en förfallen mur av opus reticulatum satt den gamle herden och spelade på sin pipa för en gethjord. Jag gav honom lite tobak, han räckte mig, utan att säga ett ord, en bit getost och en lök. Jag sade honom att jag gått vilse, jag vågade inte vandra omkring ensam i denna ödsliga vildmark, kunde jag stanna hos honom över natten?

Han tog mig till sitt underjordiska nattkvarter som jag kände så väl från min dröm. Jag lade mig på hans fårskinn och somnade.

Det var alltför underbart och fantastiskt för att kunna beskrivas med ord, ni skulle förresten inte tro mig om jag försökte. Jag undrar ej på det, för jag vet knappast själv var drömmen upphörde och verkligheten tog vid.

Vem styrde min kutter till denna ensliga ankarplats, dold bland otillgängliga klippor? Vem ledde mina steg genom den väglösa vildmarken till ruinerna av Neros okända villa? Var herden av kött och blod eller var han Pan själv, som återvänt till sitt gamla hemland för att spela än en gång för sin flock getter.

Gör mig inga frågor, jag kan ej svara, jag törs ej svara. Fråga granit-sfinxen på bröstvärnet i San Michele. Men ni kommer att fråga förgäves. Sfinxen har behållit sin egen hemlighet i femtusen år. Sfinxen kommer att behålla min.

(Ur, Axel Munthe, Boken om San Michele, Bokförlaget Forum, Falun 2000, s. 325-327)

En dag får Axel Munthe besök av sin gode vän Carl Bildt. Han blir visad kring domänerna där Munthe tänker sig uppfylla sin dröm om en egen villa vid havet. Ministern är skeptisk.

Munthe skriver:
Han var full av intresse, och när han från kapellet såg ned på den underbara ön vid våra fötter, sade han, att han trodde det var den skönaste utsikt i världen. När jag visade honom var granitsfinxen skulle stå, gav han mig en sidoblick, och när jag förklarade för honom var berget skulle sprängas bort för att lämna plats åt min grekiska teater, sade han, att han kände sig en smula vimmelkantig och ville gå hem till min nuvarande villa för att få ett glas vin, han ville förresten tala med mig på tu man hand.

Menar du på allvar att du ämnar tillbringa dina år i den här eländiga lilla byhålan bland folk som varken kan läsa eller skriva? Du, en kultiverad människa, vem ämnar du umgås med?
– Med mig själv, mina hundar och kanske en apa.

Carl Bildts visa ord
Bildt frågar hur han ska finansiera sin dröm. Munthe drar ut en låda och visar en strumpa med femton tusen francs.

Munthe skriver:
Oförbätterlige drömmare, lyssna till din väns röst, sade den svenske ministern. Med pekfingret på pannan fortsatte han: Du ser inte klarare än dina före detta patienter på La Salpêtrière, sjukdomen är tydligen smittosam. Ryck upp dig och försök se livet sådant det är i verkligheten och ej i dina drömmar.

Om du fortsätter på det här viset, kommer din strumpa vara tom om ett par månader, och ännu ser jag inte ett spår av ett enda rum att bo i. Jag har inte sett något annat än halvfärdiga loggior, terrasser, klostergångar och pergolor.

– Vad tänker du bygga själva huset med?
– Mina händer.
– En gång inflyttad i ditt hus, vad tänker du leva av.
– Maccaroni.
– Det kommer att kosta åtminstone en halv million att bygga ett sådant San Michele som du ser i dina drömmar, varifrån kommer du att få så mycket pengar?
– Det var en helt ny synpunkt, jag var förstummad.
– Vad i all världen ska jag göra? sade jag till slut, stirrande på min vän.
– Jag skall säga dig genast vad du skall göra, sade Bildt med sin beslutsamma röst.
– Du skall genast sluta upp med att bygga på ditt vansinniga San Michele och ge dig iväg från ditt vitkalkade rum och eftersom du vägrar återvända till Paris, skall du slå dig ner i Rom och börja praktisera där.

Rom är rätta platsen för dig. Du behöver bara tillbringa vintrarna där, de långa somrarna kan du fortsätta med ditt bygge. Ditt San Michele har gått dig åt huvudet, men du är ingen dåre, eller åtminstone har inte folk upptäckt det än. Dessutom har du tur med allt du företar dig.

Jag har hört att fyrtiofyra utländska läkare praktisera i Rom, om du rycker upp dig och arbetar på allvar, kan du med enbart din vänstra hand slå dem allesammans ur brädet.

Om du arbetar hårt och sätter dina besparingar hos mig, så slår jag vad om vad som helst, att du på mindre än fem år förtjänat tillräckligt med pengar för att bygga ditt San Michele och leva lycklig resten av ditt liv i sällskap med dina hundar och apor.

(Ur Axel Munthe, Boken om San Michele, Bokförlaget Forum 2000, s. 256-260)

I Boken om San Michele, i kapitlet Sant´Antonius mirakel, förekommer en dialog mellan den svenske ministern Carl Bildt och Axel Munthe om hur Axel hade det på Capri i början då han var byläkare i all enkelhet:

Munthe skriver:
Du som alltid säger att du inte kan leva utan musik, vem ska sjunga för dig, vem ska spela för dig?

Fåglarna i min trädgård, havet omkring mig. Lyssna! Hör du den underbara mezzosopranen, det är sångtrasten, sjunger inte han bättre än både Kristina Nilsson och Adelina Patti? Hör du vågornas andante ute på golfen, är det inte mer gripande än Beethovens nionde symfoni?

(Ur Axel Munte, Boken Om San Michele, Bokförlaget Forum 2000, s. 207-208)

Föregående flik Nästa flik