Axel Munthe

När Axel Munthe övernattat i en liten forsstuga på väg från ett besök hos sina vänner i Lappland, finner han på morgonen sin stugvärd Anders betänksamt betraktande spår i snön som leder fram till Munthes fönster.

Under natten hade där tassat både varg och björn. Ugglan hade tjutit natten igenom och lommen hade oupphörligt lockat från fjällsjön.

Munthe skriver:
Jag begriper inte allt det här, i vanliga fall är skogen tyst som en grav sedan det mörknat” säger Farbror Anders. (Axel Munthe, Boken om San Michele, 1968 års utgåva, s. 124).
Det var inte bara djur som av oförklarlig och mystisk anledning sökte sig till doktor Axel Munthe, han hade även en stark dragningskraft på Människan. Vare sig han väljer att upprätta sin praktik i Rom eller Paris, fylls väntrummen i en outsinlig ström av societetspersoner från hela världen. Munthe blir en doktor på modet. Vad var det för en kraft han utstrålade som helade och gav lindring till, i huvudsak, neurotiskt orienterade sjukdomar? Vad var hans gåtfulla hemlighet?

Sofia Lund
Yngst i en skara av tre syskon tillbringade han sina första tio år i Småland. Han föddes den 31 oktober 1857 och hans far var apotekare. Bägge föräldrarna var konstnärligt lagda, en ådra som gått i arv till alla tre barnen. Axel visar prov på det senare i livet då han börjar författa och skriver bland annat sin bok Boken om San Michele som utgavs 1929 och sen dess har getts ut i flera omgångar. Skildringen är fängslande.

Man rycks med i hans tidvis mödosamma strävan att förverkliga sin dröm om skönhet – bygget av San Michele, och man lider med honom i de skiftande livsöden han så varmt gestaltar.

Han är också en duktig gitarrist och pianist och underhåller sina vänner med både sång och improvisation. Hans kusin, Sofia Lund, beskriver honom som egensinnig, full av upptåg och med ett starkt intresse för djur. Munthes far var mycket sträng och familjelivet präglades av stark religiositet – en prägel vars frågeställningar om liv och död följer honom genom livet och genomsyrar hans kommande författarskap.

Ett särdrag i hans barndom är det faktum att han ammades av en mycket speciell person som hette Lena. Hon var den enda som han kände sig känslomässigt bunden till, och som försåg Axel med små djur såsom igelkottar och råttor att leka med. Betrodd att besitta trollkraft hängde hon en vargtand runt Axels hals, skar halsen av en korp och droppade dess blod i hans mjölk. Det ter sig inte så underligt med den bakgrunden, att Munthe betraktar troll, tomtar och fantomer som lika möjligt förekommande på jorden, som vi människor.

Efter flytten till Stockholm vid tio års ålder följer ett antal skolår under vilka han inte direkt utmärker sig för att vara flitig. Inte förrän han slår vad med sin far om tvåhundra kronor – om att han ska hoppa över fjärde ring och ta studentexamen samma år, slutför han studierna enligt överenskommelsen och går ut med godkänt betyg. Därpå skriver han in sig i medicinska fakulteten vid Uppsala universitet.

Munthe utbildar sig i Frankrike
Från tiden som student vittnas det om att han är en frikostig och varm natur som när han håller tal rör sina kamraters hjärtan. Han har för avsikt att slutföra sina medicinstudier och avlägga medicine kandidatexamen i Uppsala men hindras på grund av sin vacklande hälsa. Han skickas till Sydfrankrike för att där kurera sig och bedriva sina fortsatta studier som blivande läkare.

Intresset för Människan och vetenskapen förenar honom nu med likasinnade med vilka han knyter an över nationsgränserna. Världen öppnas för honom och han tar sitt första steg ut i livet som kosmopolit. En utmaning som stämmer väl överens med hans temperament och sinne för det outforskade, såväl kulturer som folk. Bekantskapen med Europa kommer att färga hela hans verksamma bana. Europa blir nu hans hem.

Vid universitetet i Menton kommer Munthe i kontakt med framstående franska läkare såsom den kände gynekologiprofessorn Courty vars undervisning i Montpellier han får ta del av. Efter några år i Montpellier flyttar han till Paris för att där slutföra sina studier vid medicinska fakulteten vid Sorbonne. Han praktiserar på det kända sjukhuset La Salpêtrière där han följer den ryktbare nervläkaren Jean Martin Charcots forskning i bland annat hypnos på psykiskt instabila kvinnor. Även studier hos den kände kirurgen Tillaux på sjukhuskliniken Hôtel-Dieux bidrog till Munthes kunskaper inom hans blivande yrke. Efter en kort men intensiv studieperiod disputerar han på sommaren 1880 och blir Frankrikes yngste medicine doktor någonsin.

San Michele
Anledningen till att Munthe genomfört sina studier på rekordtid var ett besök på Capri som för alltid förändrade hans liv. Efter en lång och mödosam klättring ända högst upp på ön finner han på en klippa ett raserat kapellet, San Michele, varifrån han hänförs av den milsvida utsikten över Neapelbukten. Han förälskar sig i platsen och bestämmer sig för att försöka skaffa medel för att kapellet med dess tillhörande mark ska komma att bli hans. Där ämnar han bygga sitt framtida hem. Munthes kärlek till Italien, Capri och dess invånare blir livslång och Villa San Michele kommer färdigställt tjugo år senare att bli hans andra hem.

Denna andäktigt vackra plats välkomnar idag besökare från hela världen. På så sätt lever Munthes anda kvar, såsom en svepande fläkt genom kolonnerna i den vita villan högst upp på klippan i Anacapri.

Väl tillbaka i Paris öppnar han en praktik och arbetar upp en kundkrets som så småningom tilltar i omfång. Vid varje ledigt tillfälle återvänder han till Capri och lägger så småningom grunden till Villa San Michele. Under det lilla kapellet finner han lämningar av kejsar Tiberius villa från romartiden. Marken är full av dessa skatter som Munthe ömt skall vårda och som utgör kärnan till den samling av antika konstföremål som pryder Villa San Michele idag. Detta hårda fysiska arbete gör honom lycklig och med honom arbetar flera Capribor, enkla och fattiga, vilka också blir Munthes vänner.

I gengäld vårdar han sjuka på ön utan att ta någon ersättning. Han ser sitt yrke som ett heligt kall och vägrar kategoriskt begära betalning för sin verksamhet. Hans insatser och välgörenhet bidrar till att han kommer Capribefolkningen nära och de värdesätter hans närvaro på ön högt. Det är inte bara Capriborna han kommer inpå livet. Hans omtänksamhet om sina medmänniskor sträcker sig långt vidare utanför öns kuster. Var än epidemier grasserar, beger han sig dit och bistår med sina insatser som läkaren, ofta med risk för sitt eget liv.

Hans intresse och omsorg för den levande varelsen är en drivkraft som ger honom djup insikt om människans natur och livsvillkor. Han är också alltid frikostig med att ekonomiskt bidra till välgörenhet för de mest behövande vare sig det är djur eller människor. Det förefaller som om han tidvis föredrar att hjälpa de fattiga och sjuka och uppehålla sig i deras miljö, framför att vistas på praktiken och behandla sin ordinarie patientkrets.

Stockholms Dagblad
Hos sin stugvärd i Lappland får han syn på en artikel om en koleraepidemi som härjar i Neapel 1884. Han bryter genast upp och påbörjar resan till den drabbade staden med första bästa tåg utan en tanke på smittorisken för egen del. Dessa insatser gör honom ryktbar och han får officiella utmärkelser. Han skriver sedermera ner sina erfarenheter från Neapel i form av artiklar som publiceras i Stockholms Dagblad och dessa alster kommer att göra stor succé på hemmaplan.

Munthe debuterar som författare och får därefter stor internationell framgång, en framgång som öppnar dörrarna till de litterära kretsarna i Paris. De nya bekantskaperna utgör också medlemmar ur det svenska kungahuset, däribland Prins Eugen som studerar måleri i Paris. Munthe blir hans läkare och de blir också goda vänner. De aristokratiska kretsarna uppskattar Doktor Munthe såsom både god sällskapsmänniska och yrkesmänniska, och snart är han en av de största av alla läkare i Paris, vars klientel utgörs av såväl den svenska som den utländska aristokratin.

Hans medkänsla med människor och den växande psykologiska insikt han skaffar sig genom åren, öppnar dörrarna för honom till allas hem och till allas hjärtan.

Han blir en världsmedborgare med det gränsöverskridande uppdraget som Människans närmaste man och välgörare, både mänskligt och yrkesmässigt. Det är hans syn på människan som sin like som inbjuder till förtroende, och inte bara människan utan varje levande varelse, hund som fågel kan räkna med att, i sällskap av Axel Munthe, få sitt behov av uppmärksamhet mättat.

Från Paris till Rom
Längtan till sydligare breddgrader växer sig så småningom stark, och han beslutar sig för att flytta sin praktik, efter ett uppehåll på Capri (1880-1881,) till Rom. Där installerar han sig 1890 i det hus vid Spanska trappan där poeten Keats en gång bodde.

Med sig har han sina älskade hundar och ett litet Caprigarde bestående av en äldre gumma och två unga systrar som tar hand om hushållet. Han startar sin verksamhet och etablerar snart kontakt med de utländska kolonierna även i Rom, däribland den engelska diplomatkåren vars ambassadör Lord Dufferin blir hans personliga vän.

Genom Dufferin kommer Munthe också snart i förbindelse med Roms förnämaste familjer, och han introduceras även i det italienska kungahuset. Även dessa värderar honom högt och han kan vid den här tiden glädja sig åt att han, såsom han gjort i Paris, etablerat sig lyckosamt även i Rom. Han betraktas vid det här laget som en äkta kosmopolit vars arbetsfält och bekantskapskrets sträcker sig över alla gränser, både socialt och geografiskt – över hela Europa. Axel Munthe är Europén personifierad.

Hans förmåga att fokusera på människans allmängiltiga problematik, hans världsvana och hans lockande fascination för konsten och livet såsom sakrament – en helig handling, utgör en dragningskraft på människor.

Bekantskapen med prins Eugen leder till att han får förtroendet av svenska kungafamiljen att vårda Kronprinsessan Victoria, vars hälsa är instabil. Detta ansvar skulle komma att förändra resten av hans liv.

Munthe och Kronprinsessan bekantskap utvecklas genom åren till nära vänskap. De delar gemensamma intressen som bland annat fotografi och resor. Han blir senare också hennes personliga livmedikus då Victoria blivit drottning. Kosmopoliten börjar orientera sig tillbaka mot nordligare breddgrader varifrån han som ung tog sitt första avstamp.

Munthes hälsa kommer så småningom själv att försvagas. Hans syn försämras och han tål inte längre det starka solljuset på Capri. Han fortsätter trots detta att ägna sig åt sitt kall. Nästan sextio år gammal och nästan blind, gör han insatser vid fronten som Rödakorsläkare under första världskriget. Han arbetar sida vid sida med både franska och engelska soldater, som vore de hans egna landsmän.

Som ständig livmedikus åt Drottning Viktoria kommer Axel Munthe under den senare delen av sin yrkesbana att vistas längre tider i Sverige, och på Stockholms slott. På slottet disponerar han en liten våning, i vilken han sedermera tillbringar de sista åren av sitt liv. Världsmedborgaren har slutligen hittat hem.

Det krävs mycket även för en stor talang för att bli synlig: snille och kunnighet, vänner och tur, originalitet och inte minst pengar – samt en värld som viker för att ge talangen en plats. Världen är inte alltid lika beredd för det.

Aldrig någonsin mötte dock talangen en sådan beredskap i samhället att göra undantag än under tiden kring förförra sekelskiftet.

Steinfeldt skriver:
När konstnärer plötsligt kunde nå upp till den högsta klassen, när folk ur enkla förhållanden kunde bli bankirer och adelsmän, när läkare, upptäcktsresande, vetenskapsmän, författare och ingenjörer blev stora hjältar för småpojkar och välbärgade herrar i röksalonger, hade talangen sin stora tid.

Ingen annan epok i världshistorien känner till så många lysande karriärer än tiden mellan det tysk-franska kriget 1870/71 och första världskriget, den moderna världens tidigaste skede. Axel Munthes liv följer samma bana: Han tillhör sekelskiftets stora talanger – även om det inte är så lätt att säga vari hans stora begåvning består.

Den gamla världen, kungahusen och aristokratin finns kvar. Adeln håller fortfarande i makten, men hur bräcklig och osäker den blivit! Bourgeoisien håller redan i pengarna – men finns det inte någonting bättre än pengar, nämligen friheten att vara sig själv, och är det inte adeln som äger denna frihet utan att någonsin ha förvärvat den? Man lever i en “övergångstid”, förklarar Charles Baudelaire, “när demokratin inte är allsmäktig än, när aristokratin bara till en del vacklar och sjunker. I denna turbulens är det möjligt, att somliga deklasserade, bortstötta, lättjefulla människor, som förresten är fulla av ursprunglig kraft, fattar planen att begrunda en ny typ av aristokrati”, utan familj och arvingar förstås.

Visserligen gäller dessa ord för dandyn, och visserligen brukade Axel Munthes byxor vara alltför ostrukna för att tillhöra denna stilens adel. Ändå finns det här en gemensam förutsättning: den mer och mer otydliga gränsen mellan den borgerliga klassen och adeln förvandlades till chansen för plötsliga stjärnskott, för osannolika talanger, otroliga karriärer mellan stånden och tvärs över halva världen.

Dilettanternas tid
Åren före första världskriget var de stora dilettanternas, de första experternas och de förvägna högstaplarnas tid, och Axel Munthe passar in i alla tre kategorier.

I denna övergångstid hade prominensen börjat ersätta härkomsten som samhällets yttersta distinktionsmärke, och den nya rikedomen tillät en förvånansvärt stor grupp av mer eller mindre sysselsättningslösa människor att föra ett ledigt liv på resa. Axel Munthe måste ha ägt en enastående förmåga att svara på denna nya elitens själsliga begär: för de nervösa kvinnorna, de som kände världens tilltagande rastlöshet i den egna kroppen, blev han nervläkare, för de som tyckte sig lida av storstadens buller och smuts blev han naturmänniska, för de som fick stanna hemma blev han äventyrare och journalist.

Och framför allt upptäckte han Italien som ett jordiskt paradis: Han tillhörde de första som betraktade det ljuva landet i södern inte i första hand som den antika kulturens hemstad utan som det enkla, sanna, sinnliga livets landskap. Och som flyttade till den europeiska periferin för att inte komma tillbaka.

Hans tid präglades av drömmen om den ”stora människan”: om män som sade upp sig från det sociala livets alla små hänsyn för att ensamt möta livets stora frågor. Förmodligen får vi aldrig veta hur duktig Axel Munthe var som läkare. Som författare tillhörde han utan tvekan den mera konventionella och ibland sensationslystna sorten.

Men han satt högre på sitt berg över Neapelbukten än Victor Hugo på ”de förbannades klippa” på Guernsey, han byggde tempel över sig själv som Arnold Böcklin bara målade, han kom närmare de dödligt smittade än Napoleon när han besökte de pestsjuka i Jaffa, han ägde ett större och äldre torn på Capri än W. B. Yeats på Irland, och inte bara ett.

Axel Munthe var mannen som verkligen flyttade in i sina storslagna visioner, som skapade sitt egna fantastiska kungarike, med betydliga risker för sig själv, och om han lyckades, åtminstone i världens alla ögon, så fick han också betala ett högt pris. Den åtminstone partiella blindheten som drabbade honom efter sekelskiftet är också ett uttryck för en tilltagande isolering: Minnen började bli mera bedårande än verkligheten själv, och mannen på klippan var i växande mån en ensam äldre man utan en äkta familj, utan pålitliga vänner, dock med delvis absurda arbetsuppgifter i den internationella aristokratin– en privatman i ordets uddaste bemärkelse.

Världssuccén Boken om San Michele från 1930 måste ha kommit som en förlösning. Axel Munthe fick uppleva att hans egna själsliga begär delades av miljoner läsare, att han enbart hade gått före i att skapa en dröm som otaliga människor sedan upplevde som den egna:

Steinfeldt skriver:
Tänk att kunna bo så här, sa hans läsare till sig själva, i ett litet palats över Medelhavet, med en trädgård som levererar vin, tomater och citroner, och de trogna djuren slår sig ner vid ens fötter. Drömmen om den sanna semestern börjar på det viset – än i dag, ty det är, den uppenbara motsägelsen till trots, också massturismens dröm.

Fram till sextiotalet, ja kanske flera år till, var Axel Munthe nittonhundratalets mest kände svensk. Vem annars skulle det ha varit? August Strindberg? Selma Lagerlöf? Gunnar Myrdal? Ingmar Bergman? Anita Ekberg? Berömd hade han redan varit långt innan boken. Med romanens oerhörda framgång blev Axel Munthes rykte näst intill olympiskt. Boken översattes till över fyrtio språk och såldes i långt mer än i de officiella 25 miljoner exemplar – den var en succé i klass med Boris Pasternaks “Doktor Zjivago” eller Margaret Mitchells “Gone With the Wind”; författaren föreslogs till och med för nobelpriset i litteratur.

Och även om Axel Munthe för länge sedan hade lämnat Villa San Michele, för att undkomma solen på ett mörkare ställe, så fanns det djärva huset fortfarande där.

Oscar Wilde hade hälsat på, Rainer Maria Rilke och Norman Douglas, sen kom Greta Garbo, den amerikanske ambassadören i Rom och Hermann Göring. Det fanns ingen periferi för Axel Munthe längre, världens mitt hade flyttat med honom. Och boken blev ett monument över dess författare, större och beständigare än själva huset någonsin skulle ha kunnat bliva – eller skall vi säga: Boken blev ett monument över ett monument över en benådad fantast.

Thomas Steinfeldt
Författare

Det händer att människor av misstag ringer hem till mig. De brukar då upplysa mig om att de skulle vilja bo hos mig några dagar. Mitt telefonnummer skiljer sig nämligen med endast en siffra från det till ett lokalt vandrarhem. Det har dock aldrig hänt att man skickat mig ett mail av misstag. Likväl tror jag först att så är fallet då jag en dag plötsligt får ett mail med en förfrågan om att skriva om Axel Munthe. Jag har nämligen aldrig hört talas om någon Axel Munthe. Likväl accepterar jag uppdraget.

Vem är Axel Munthe?
Nu är det ju lyckligtvis så att det i våra dagar är mycket enkelt att finna information om så gott som vad eller vem som helst. Och det är en vacker vårdag, så jag bestämmer mig för att promenera bort till stadsbiblioteket och se efter vad jag kan finna om denne Munthe. I Svenskt biografiskt lexikon finner jag en Axel Munthe, född 1857 i Oskarshamn. Munthe kom under sin levnad att bli en vida berömd läkare och författare. Han tjänstgjorde under flera års tid som kunglig livmedikus och Drottning Victorias personliga läkare.

Det måste vara rätt Munthe, konstaterar jag och läser vidare.Munthe doktorerade i medicin vid universitet i Paris 1880, endast 23 år gammal och Frankrikes yngste medicine doktor någonsin. Därefter öppnade han sin första läkarmottagning i staden, som han mer eller mindre kom att vara bosatt i under de närmaste åren. Under denna tid umgicks han flitigt med de svenska konstnärer som befann sig i Paris, exempelvis August Strindberg, Carl Larsson och Ernst Josephson. Det var också under denna tid han träffade och gifte sig med Ultima Hornberg. Paret skiljde sig dock åtta år senare.

Munthe lämnade Paris och en svår tid följde. Visserligen växte Munthes berömmelse och popularitet, men han plågades samtidigt av en depression och flyttade oroligt runt i Europa. Först 1897 slog han sig åter ner mer permanent i det hem han drömt om och arbetat för i många år – Villa San Michele på Capri.

Munthe kom att bli en omtyckt person på Capri. Denna uppfattning styrktes av att han lät vårda öns fattiga utan att ta betalt. På Villa San Michele samlade han dessutom med åren på sig en ansenlig mängd antikviteter och konst, vilket främjade turismen och lockade både konstnärer och kungligheter till området.

Hilda Pennington Mellor
Villa San Micheles popularitet tilltog i takt med att författaren Munthe blev allt mer berömd. Berättelserna om erfarenheter från bland annat tiden som läkare under en koleraepidemi i Neapel och från tiden i Röda korsets tjänst under första världskriget blev stora succéer, både då de först publicerades i dagstidningar och då de senare gavs ut i bokform. Ojämförligt störst uppmärksamhet rönte dock den åtminstone delvis självbiografiska Boken om San Michele, en av de största svenska boksuccéerna någonsin.

1907 gifte Munthe om sig med Hilda Pennington Mellor. Paret fick två barn tillsammans, men inte heller detta äktenskap var särskilt lyckat och de båda flyttade isär 1919. Munthe avled 1949 på Stockholms slott, dit han blivit bjuden att bo av Kung Gustav V, läser jag slutligen och slår igen lexikonet.

Jag är förbryllad. Hur kan man studera svenska och litteraturvetenskap i flera år utan att höra talas om författaren till en av de största svenska boksuccéerna någonsin?

Med denna tanke gnagandes i bakhuvudet söker jag efter boken i bibliotekets katalog. Samtliga exemplar är utlånade. Det är med andra ord bevisligen fortfarande en populär bok. Det finns dock ett exemplar kvar på biblioteket i Bagarmossen. Jag åker genast dit. Väl där finner jag ytterligare två intressanta böcker. Boken om Axel Munthes San Michele berättar mer ingående om Munthes, med endast kortare avbrott, 67 år långa utlandsvistelse. Resorna förde honom till otaliga platser runt om i världen, men de var långt ifrån alltid nöjesresor.

Munthe ställde till exempel 1881 upp som läkare under en tyfusepidemi på Capri, mitt under pågående bröllopsresa. Samma år hjälpte han också till med räddningsarbetet efter en jordbävning på grannön Ischia. Tre år senare deltog han som nämnts i en hjälpaktion för Neapels koleradrabbade.

Dessa besök närde ett tycke för området, vilket så småningom mognade till beslutet att låta uppföra och bosätta sig på
Villa San Michele på Capri. Från första början lockade det vackra Villa San Michele namnkunniga besökare.

Redan 1897 tror man att Oscar Wilde och dennes påstått intime vän Alfred Douglas övernattade i villan, sedan de vägrats sängplats på det lokala hotellet. Andra berömda gäster under åren som följde var Ellen Key, Rainer Maria Rilke, Anders Zorn och Henry James.

Under första världskriget tjänade Villa San Michele en tid som sanatorium för skadade soldater. Det var brittiska Röda Korset som lånade huset sommaren 1917, samtidigt som Munthe själv arbetade för Röda Korset vid fronten i Flandern. Detta avskräckte dock inte besökarna, utan de blev tvärtom allt fler i takt med att Munthes berömmelse växte. Och efter den enorma succén med Boken om San Michele var de fler än någonsin.

Fågeljakt på Capri
Munthe var inte sen att dra nytta av berömmelsen. Exempelvis använde han sig av sina inflytelserika bekanta för att förhindra fågeljakten på Capri. Men samtidigt insåg han att öns fattiga var beroende av denna jakt, och lät därför villans besökare betala inträde som han sedan skänkte till Capris gamla och fattiga.

Även om Munthe själv inte kom att bo i just Villa San Michele särskilt länge, förblev Capri det närmaste han hade ett hem fram tills han 1943 lämnade ön för sista gången. Ett par år senare donerade han villan med tillhörigheter till den svenska staten, i vars ägo den varit sedan dess.

I den andra bok jag fann, Drömmen om San Michele, nämner man inledningsvis kontrasten mellan Munthes insatser och nutida berömmelse, exempelvis det märkliga med att en av de mest framgångsrika svenska böckerna någonsin aldrig nämns i litteraturhistorien.

Man vill då förklara detta med bland annat att Munthes framgångar stack i svenska ögon, att relationen till Drottning Victoria gav upphov till bittert skvaller, och att Boken om San Michele publicerades i en tid då den typen av litteratur ansågs vara förlegad och omodern.

Boken berättar också mer ingående om personen Axel Munthe och om dennes syn på läkaryrket. Redan under tiden i Paris behandlade Munthe kostnadsfritt stadens fattiga. Han vägrade dessutom att ta betalt av sina konstnärsvänner då de uppsökte honom i egenskap av läkare, och hävdade envist att det minsann var han som stod i skuld till dem. Det säger en del om Munthes relation till konsten, men framförallt en hel del om hans livsfilosofi.

Denna filosofi praktiserade Munte redan under de fattiga studieåren och den fortsatte han att praktisera livet ut. När han flera år senare upplevde sin första försäljningsframgång med Från Neapel höll han fast vid att intäkterna skulle gå till just Neapels fattiga och till områdets djurliv. Det berättas också att Munthe under sin första tid på Capri köpte en jordlott för hälften av sin dåvarande förmögenhet och skänkte till en lokal, utarmad bonde. Och de minst sagt omfattande intäkterna från Boken om San Michele skänktes även de till olika välgörande ändamål. Listan över gärningar kan göras lång.

Men Munthe hade samtidigt en mörkare sida. Den kunde varken framgång eller goda gärningar råda bot på, och den kom att växa sig starkare med åren. Munthe var sålunda pessimist och idealist på en och samma gång. Han var en människa som illusionslöst betraktade tillvaron, och som trots att han inte alltid själv lyckades bekämpa armodet inom sig ständigt gjorde sitt bästa för att bekämpa världens armod.

Internationell bestseller
Denna fascinerande, dubbla natur framträder också tydligt i Boken om San Michele. Jag ser på mitt exemplar av Munthes storsäljare, inser att jag nog måste läsa den för att låta författaren själv få komma till tals. Sålunda lånar jag boken, åker hem och slår mig ner med en kopp te i läsfåtöljen. Mycket riktigt visar sig Boken om San Michele innehålla en fascinerande förening av motsättningar. Munthe blandar dröm och verklighet på ett säreget vis, han uppvisar en påtaglig dödsfixering och livsglädje på en och samma gång, och han låter både läkare och gatsopare, lapplänningar och parisare, helgon och tomtar och hundar komma till tals under sina resor. Uppenbarligen är långt ifrån allt sant, men likväl är det nästan alltid fascinerande.

Med den där förfrågan om att skriva om Axel Munthe följde titelförslaget Filantropen. Jag tyckte först att det lät lite krystat. Så är dock inte längre fallet, för visst är det verkligen intrycket av en filantrop jag fått under mitt första möte med Munthe. I både texterna av och om honom framträder en människa som kanske inte alltid förbehållslöst älskade livet, men som däremot alltid älskade människorna och djuren som lever det. Och då framstår i sin tur altruismen och givmildheten som än mer fascinerande.

Visst tjänade Munthe stundtals riktigt gott om pengar, och kanske är man därför frestad att förminska hans generositet. Men Munthe skänkte inte endast till dem som hade det sämre, utan han hjälpte dem också personligen. Han reste till de utsatta områdena och behandlade där dem som var i behov av vård, utan att ta betalt. Ja, han öppnade till och med sitt hem för dem när det var nödvändigt.

Kort sagt gick Munthes pengar åt till hans två livsprojekt – att bygga San Michele och att hjälpa dem som hade det sämre. Och det är faktiskt omöjligt att förminska.

Mitt första möte med Munthe har sålunda varit lärorikt. Måhända har jag någon gång under den här skildringen av det mötet polerat historien en aning för att gynna berättelsen. Men det är endast en av de många vanor Axel Munthe la till med som jag finner vara eftersträvansvärda.

Fredrik Franzén
Litteraturvetare vid Stockholms universitet

Axel Munthe älskade fåglarnas sång och såg fram emot att se och höra skogsduvorna, trastarna, vadarna, vaktlarna, sädesärlorna, svalorna, lärkorna och många fler, komma om våren och slå sig ner och sjunga i Villa San Micheles trädgård. De rastade på Capri på sin väg norrut. Han kände även en ängslan därför att han visste att flyttfåglarnas liv var i fara ty på Capri fångade man vid den tiden fåglar, framför allt vaktlar, med nät som placerats ut över hela ön. Vaktlar ansågs vara en delikatess och de fångades och skeppades till restaurangerna på fastlandet. Axel Munthe försökte, utan framgång påverka invånarna att avstå från fågelfångsten men stötte på motstånd, eftersom denna var en säker inkomstkälla och en gammal tradition.

För att försvåra fågelfångsten för befolkningen lärde han sina hundar att skälla om natten och sköt med kanon. Detta sågs inte med blida ögon av befolkningen, som försökte motarbeta honom genom att, bland annat, förgifta en av hans hundar. Han försökte få till ett förbud på högre nivå men utan framgång, då man i högre kretsar gärna åt fågel.

För att underlätta fångsten av fåglarna placerade man ut lockfåglar, vilka sjöng dag och natt. Anledningen till att de aldrig tystnade var att man stuckit ut deras ögon med en glödgad nål, en, på den tiden, vanlig metod som kallades för bländning. Denna metod förbjöds dock så småningom.

Barbarossaberget, ett berg där många fåglar fångades, ägdes av en välbärgad man från fastlandet. Mannen var en före detta slaktare, som ständigt höjde priset på berget så att Munthe inte skulle kunna köpa det. Först då slaktaren blev sjuk lyckades Munthe förvärva hela Barbarossaberget, vilket efter köpet omvandlades från en fågelfälla till en, med Munthes egna ord, ”fristad för fåglar”.

Sveriges Djurskyddsförening

Axel Munthe var en stor djurvän och engagerade sig ofta i djurens sak, bland annat, genom att skriva debattartiklar och lämna delar av sitt arvode till djurskydd. Han testamenterade 100.000 kronor, att förvaltas av Sveriges Djurskyddsförening för bekämpande av menagerier och för att skydda flyttfåglar. Under sin levnad skänkte han bland annat pengar till Veterinärhögskolan för vård av estniska hundar samt till Småfåglarnas vänner. Han betalade dessutom 1944 års hundskatt till äldre fattiga hundägare i Stockholm

Hundar låg Munthe särskilt varmt om hjärtat och under en period hade han åtta på Villa San Michele. Han ansåg att hundarna var våra moraliskt mest högt stående varelser och att de var värda att älskas. Hundar skulle uppfostras med tålamod och belöningar och man skulle aldrig bruka våld mot en hund.

En av hans mest älskade hundar var en grand danois vid namn Puck. Att Puck var högt älskad kan man förstå genom att Munthe ersatte sitt eget förnamn med Puck vid publicering av artiklar.

Hundarna var inte de enda djuren på Villa San Michele. Där fanns även apor, sköldpaddor, en mungo, en siameskatt och en minervauggla. Munthe hittade denna lilla uggla på landet utanför Rom med en skadskjuten vinge. Han vårdade ugglan och när vingen var läkt ville han släppa ut ugglan i friheten men denna återvände och han behöll den som tamfågel och tog den med sig på båten hem till Villa San Michele. Ugglan blev mycket fäst vid Munthe och ville inte släppa honom ur sikte. Hon pickade försiktigt med sin lilla näbb på hans läppar, vilket var ett sätt för henne att visa tillgivenhet.

Med sig på båten till Capri hade han även apan Billy och en mungo, som också var ett av Munthes husdjur. Apan Billy hade Munthe, enligt egen utsago, övertagit av en annan läkare i Rom, som lämnat apan i Munthes vård under en resa. Läkaren återvände inte och apan blev Munthes.

Boken om San Michele innehåller många små anekdoter om djur, vilket jag anser är en indikation på att Munthe verkligen lade märke till djurens olika personligheter och var road av att betrakta djurens beteende.

La festa di Sant’ Antonio var en helgdag då man firade skyddshelgonet Sant’ Antonio. Det var den största helgdagen i Anacapri. Under denna helg skred en procession fram genom gatorna, bestående av, bland annat, predikanten, byns betydelsefulla personer, Sant’ Antonio, djur, barn, flickor, ungmör och gamla samt en inrest musikkår. Fråga från Agneta: Hör detta stycke verkligen ihop med ”Naturälskaren”??

Munthe höll apor för mycket intelligenta och enligt honom kunde man lura en hund men inte en apa. En hund trodde blint på allt man sade men en apa kunde genomskåda människan. Apor kunde däremot lura människor, enligt Munthe som ansåg apor vara klokare än människor och beskriver ingående sina studier av apors personlighet i Drömmen om San Michele. Han tar här upp apors sätt att rodna, deras intriger och knep för att luras. Han tillskriver apan mänskliga egenskaper. Detta anser han även att hunden har, vilken, som nämnts skall ha varit hans favoritdjur.

Drottning Victorias hundar

Av Victoria, dåvarande kronprinsessa och senare drottning i Sverige, fick Munthe två hundar varav den ena en hette Yallah och den andra var en lapphund vid namn Tappio. Munthe i sin tur gav Victoria sin hund Tom. De skulle komma att skänka varandra ytterligare djur. Han var hennes livläkare och hon delade hans intresse för djur. Han tillägnade henne Boken om San Michele med orden:

Till DROTTNINGEN de förtryckta djurens beskyddare alla hundars vän. (Ur Axel Munthe, 1930, s. 5)

Drottning Victoria var, liksom Munthe förtjust i djur sedan barnsben. Hon hade i äktenskapet med Gustaf, kronprins och senare kung av Sverige, minst åtta hundar, bland annat ryska vinthundar, mopsar och lapphundar. Faktumet att Munthe var en stor djurvän märks inte endast genom det stora antalet husdjur och hans insatser för djurskyddet, utan även i hans funderingar i sina böcker. Han framhäver sina åsikter i ”Zoologi” ur Bref och skisser:

Men jag älskar djuren, de förtryckta, ringaktade djuren, och jag bryr mig ej om, att man skrattar åt mig, då jag säger, att jag trifs bättre bland dem än bland flertalet människor, jag möter i min väg.” (Ur Axel Munthe, 1920, s. 232)

Musiken har alltid varit en viktig del av välbefinnandet i släkten Munthes liv. Munthe själv kom att bli en god sångare och välrenommerad amatörpianist. Som barn fick han pianolektioner och även om miljön i apotekarfamiljen var sträng, så musicerades det friskt.

Musikälskaren Munthe

Fadern Fredrik var vissångare med bland annat Bellmans Sånger-Epistlar och Wennerbergs Gluntarna i repertoaren. Det sägs att han även spelade fiol. Mamma Lovisa sjöng psalmer och andliga visor för barnen och Anna, Axels syster, hade även hon goda anlag som vissångerska. I sin uppväxtmiljö kom Axel Munthe tidigt också att lära känna Franz Shubert´s, Robert Schumann´s och Hugo Wolfs sånger med texter av Goethe, Schiller, Shoeber m fl.

I Beateberg vid Kummelnäsviken utanför Stockholm bodde Axel Munthes farfars syssling hovrättsrådet Henrik Munthe med familj som var mycket musikaliskt inriktade. Hit kom familjen Munthe ofta för att delta i de musikaliska soaréerna. I detta musikhem vistades också sångerskan Jenny Lind regelbundet och hon hade även sin konsertflygel placerad där. Självfallet påverkades den unge Axel musikaliskt av allt detta. Senare i livet föll det sig också så väl för honom att drottning Victoria kom att bli hans ackompanjatör i det privata umgänget på Capri, och vad man kan förstå också på Tullgarn och Solliden, de kungligas sommarvisten i Sverige. Som barn hade Victoria fått gedigen pianoutbildning och som ung flicka fick hon även vara ”notbladvändare” åt ingen mindre än Franz Liszt.

Santa Sofia

Axel Munthe tjänstgjorde då och då som organist i församlingskyrkan Santa Sofia i Anacapri. I ett brev den 19 april 1889 skriver han till sin välgörare, ”biktfar”, diplomaten och Parissändebudet Georg Sibbern:

Folket här lever i det gräsligaste andliga förtryck och de begär inte bättre än att bli mänskor men ingen visar dem vägen. Prästerna här är egoistiska, oärliga mänskor, oförmögna av att fatta Guds ord om kärlek till medmänskor och framför allt till fattiga. De är dessutom gräsligt okunniga. Jag känner dem väl. Kom just hem från kyrkan, där jag spelar orgeln under festdagarna. Min ställning här är god så till vida att de alla ha en vänlig tanke om mig med undantag av dem som jag demaskerat.”

Att Axel Munthe satte musiken högt, råder inget tvivel om, men han gör det på sitt sätt. Kyrkoherden Heribert Jansson som var präst i Svenska Kyrkan i Berlin vistades vid ett tillfälle i Villa San Michele.
Han berättar: På eftermiddagarna brukade man musicera. Oförglömliga för dem som var med är de musikstunder, då drottningen satte sig vid flygeln i kapellet på Villa San Michele och Munthe från dörröppningen med sin vackra stämma sjöng t ex Hugo Wolfs ‘Du bist Orplid, mein Land’ (Gesang Weylas) eller någon aria ur Wagners operor.

Måhända är det dock musiken i naturen som skänker helhet och breddar Axel Munthes insikter, så naturmänniska han är.

År 1895 köpte Axel Munthe ett gammalt hus på Capodimonte i Anacapri, med en hänförande utsikt över Neapelbukten och Sorrentohalvön.

Med mastro Vincenzos hus som grund uppförde Munthe en villa som fick namnet San Michele. Han förvärvade också kringliggande mark, bland annat berget bakom villan med Barbarossaborgen. Villans tillkomst skildras i fantasifull form iBoken om San Michele.

Jangfeldt skriver:
Munthe hade svaga ögon och led av det intensiva solljuset på Capodimonte.

Redan 1902 förvärvade han därför en annan fastighet, Torre di Materita, längre västerut på ön där ljuset inte var lika starkt. Det var detta gamla medeltida fätsningstorn som tjänade som Munthes egentliga hem på Capri, medan Villa San Michele under långa tider hyrdes ut.

Med åren lade Axel Munthe under sig flera egendomar i Anacapri och skaffade sig en unik ställning på ön. År 1914 utnämndes han till hedersmedborgare.

Bengt Jangfeldt
Författare

(Ur Bengt Jangfeldt, Munthes Capri, Wahlström & Widstrand 2004, s. 15)

Axel Munthe avlägger en medicinsk-filosofisk examen vid Uppsala universitet 1876. Han är då 19 år gammal. Efter examen reser han söderut på grund av dålig hälsa – misstänkt tuberkulos (eller lungsjuka som det hette på den tiden) som skulle plåga honom under en lång tid – och besöker bland annat för första gången Capri. Därefter studerar han för den vid denna tid välkände gynekologen Amadée Courty i Montpellier i Frankrike och disputerar 1880 i Paris på en avhandling om livmoderblödningar vid förlossning.

Läkaren

Axel Munthe avlägger en medicinsk-filosofisk examen vid Uppsala universitet 1876. Han är då 19 år gammal. Efter examen reser han söderut på grund av dålig hälsa – misstänkt tuberkulos (eller lungsjuka som det hette på den tiden) som skulle plåga honom under en lång tid – och besöker bland annat för första gången Capri. Därefter studerar han för den vid denna tid välkände gynekologen Amadée Courty i Montpellier i Frankrike och disputerar 1880 i Paris på en avhandling om livmoderblödningar vid förlossning.

Läkaren Axel Munthes disputation var omtalad. Oppositionen förlängdes på grund av hans arroganta uppförande och det faktum att många av källorna i avhandlingen var tyska, vilket retade de franska auktoriteterna. Munthe var alltså i första hand gynekolog, men kom att arbeta som praktiserande allmänläkare under hela sitt yrkesliv. Efterhand kom ett intresse för psykiska besvär att dominera.

De fattigas vän

Munthe arbetar som frivilligläkare under tyfusepidemin på Capri 1881, underkoleraepidemin i Neapel 1884 och för engelska Röda korset under första världskriget. Han är en konstnärlig figur som spelar piano och sjunger, har ett allmänt intresse för kultur och blir sedermera en av världens mest lästa svenska författare. Han verkar också ha haft en konstnärlig syn på sitt arbete. Han upplever läkarrollen som ett kall och arbetar därför ofta utan betalning; han utför ju bara sitt uppdrag. Men han är förmodligen också en karriärist som först misslyckas i Paris för att sedan ta revansch i Rom.

Munthe blev, liksom andra läkare hos en neurotisk överklass, något av en terapeut med kraft att ingjuta hopp, men också med stor makt över sina patienter. Hypnotismen gav Munthe en extra dominant ställning gentemot sina patienter. Det var endast genom att bli styrda av honom som patienterna kunde bli friska, vilket gjorde dem totalt beroende av hans närvaro. Att Munthe var mycket förtrogen med sina patienter berodde också på det sociala spelet i aristokratin.

Kontakter och personliga förbindelser var en viktig väg i karriären. Dessutom var läkarrollen i societeten också en fråga om att vara en spirituell samtalspartner och gäst. Detta var naturligtvis något som stärkte patienternas förtroende för läkaren och i fråga om psykiskt betingade eller psykosomatiska sjukdomar var det antagligen en god start.

När Axel Munthe disputerar för doktorsgrad i medicin i Paris är han endast 22 år gammal och därmed Frankrikes dittills yngste medicine doktor. Munthe driver sedan en praktik i Paris under 1880-talet. Mest arbetar han för den skandinaviska konstnärskolonin i Paris. Han gör knappast succé, allra minst ekonomiskt, vilket till en början skulle bli ett problem även i Rom. Men umgänget gör honom till en offentlig person, både i Frankrike och i Sverige, där man kan läsa om det parisiska konstnärslivet i svensk press.

Munthe gjorde flera resor till Capri och Alperna och företog 1884 också en resa till Neapel där han bevakade koleraepidemin, räknade de smittade och döda och skrev artiklar om dessa upplevelser som publicerades av Stockholms Dagblad. 1888 slog han sig ned för en första period på Capri och blev byläkare åt fattiga öbor som oftast inte kunde betala för vården. Däremot gavs Munthe en nästan helgonlik status på ön. Munthe var glad att slippa Paris och han trivdes på Capri och med sitt uppdrag där. Konstnärerna i Paris hade inte heller alltid betalat, men Munthes stora problem under den första bofasta perioden på Capri var (som alltid) ekonomin.

Att han ville göra karriär hos överklassen i Rom kan mycket väl ha berott på att det kunde ge honom ekonomisk stabilitet – men kanske också handlade om bekräftelse – samtidigt som han längtade efter att dra sig undan på Capri och gratis behandla enkelt folk.

1890 öppnar Axel Munthe praktik vid Spanska trappan i Rom och etablerar sig under det följande året genom att knyta ministrar, lorder och diplomater till sin mottagning, framför allt engelsmän och amerikaner. 1891 blir kronprinsessan Victoria Munthes patient, men han har trots detta fortsatta ekonomiska problem. Det är mycket kostsamt för Munthe att leva som en societetsdoktor. Han är tvungen att hyra en egen vagn, klä sig dyrt och ha praktik på en fin adress.

Som vanligt finansierades alltsammans av Munthes gode vän, den norske diplomaten, Georg Sibbern.  Under 1890-talet gjorde Munthe en lysande karriär i Rom, men glömde trots detta inte bort sin mission som läkare för de fattiga. Tillsammans med andra samlade han in pengar till soppkök, barnhem och barnklinik.

Livmedikus åt Drottning Viktoria

Kanske tog det Munthe lite tid att vänja sig av vid karriärslustan och inse att han trivdes bättre på Capri än i storstäderna och att han gjorde större nytta där. Å andra sidan hade han vid det laget blivit svensk livmedikus, vilket gav honom en ojämförlig status och en stadig inkomst.

Axel Munthe och Sverige-Norges kronprinsessa Victoria träffas första gången 1891 när Victoria under en vistelse på Capri konsulterar honom. 1893 blir Munthe hennes läkare. Han är då fortfarande bara 36 år, men en uppburen kontinental modeläkare och på så sätt ett gott val av hovet. Att han får uppdraget beror inte enbart på hans ryktbarhet som läkare utan på att han också anses lämplig som Victorias sällskap och samtalspartner. Munthe uttrycker själv att han är en okunnig läkare som bara har haft tur med sina patienter. Victorias kur består mestadels av Medelhavsklimat, motion och sällskap, vilket antagligen är en god medicin mot depression; hennes äktenskap är mycket olyckligt.

Liksom tidigare höll Munthe inte någon professionell distans till sin patient. Victoria var, i likhet med många andra, i starkt beroende av sin läkare och hennes problem var, förutom lungsjuka, också av psykisk art.

Munthe fick motta titeln livmedikus 1903 och Victoria blev Sveriges drottning 1907. Hon kom att tillbringa en stor del av återstoden av sitt liv tillsammans med Munthe med undantag för åren för första världskriget då Munthe samarbetade med engelska Röda korset, medan Victoria befann sig i Tyskland och Sverige. Drottningen och hennes livmedikus träffades därför inte alls under sju år.

The Story of San Michele, den mest kända av Axel Munthes verk, blev en stor succé när den gavs ut 1929. Den översattes till svenska 1930, Boken om San Michele. Han började emellertid skriva 45 år tidigare.

FörfattarenSina första verk skrev Axel Munthe för hand, men tvingades på grund av sin synnedsättning att senare motvilligt övergå till skrivmaskin. 1884 började han sin bana som författare, då han i egenskap av läkare befann sig i det av koleraepidemin hårt drabbade Neapel. Munthe reste dit på eget bevåg för att arbeta på Santa Maddalena-sjukhuset, och i brev hem till Sverige finns hans tankar och iakttagelser formulerade. Bland annat kontrasterar han sin bekymmersfria vardag i Sverige med den misär han dagligen konfronteras med på kolerasjukhuset och på gatorna i Neapel. Breven blev upptakten till hans uppdrag som utrikeskorrespondent åt Stockholms Dagblad.

Under rubriken Bref från Napoli publicerades ett antal reportage, varav de första fem osignerade. Resereportagen utgör en subjektiv och mycket personlig skildring av Napoli, dess befolkning och den pågående koleraepidemin. Det personliga tilltalet och blandningen av fakta och dikt, gjorde att Munthes bilder av fattigdom och kaos skilde sig från andra reportage:

Munthe skriver:
Se på det gulbleka, vissnade ansigtet, der ett par stora ögon lysa i feber – och du ser en bild af ’febbre napoletana’. Se på det – men gif honom en slant, ty han behöfver den väl, han har tyvärr så ofta rätt, då han säger att han är så hungrig – armodet och febern följas åt, och jag vet knappast, om jag ville önska att ’la febbre’ ej funnes till, den är kanske barmhertigare än vi, ty den hjelper så ofta det stackars barnet från både hunger och elände dit upp till fattigkyrkogården.(Ur Munthe, 1885, s. 54 f.)

Från utrikeskorre till erkänd författare
Här finns både berättarglädje och ett omisskännligt socialt engagemang. Ett år senare gavs reportagen ut i samlingen Från Napoli. Resebref (P. A. Norstedts & Söners förlag) och 1887 i engelsk översättning (Letters From a Mourning City).

Munthe fortsatte att skriva, ofta som i Små skizzer (1888), med utgångspunkt i en individ som promenerar i Paris fattigkvarter eller kontemplerar över människans förhållande till djuren. De skickliga skildringarna av platser, företeelser och människor resulterade i böckerna Små skizzer, Bref och skisser (1909) och En gammal bok om människor och djur (1931).

Pseudonymiteten
Axel Munthe har beskrivits som en dubbelnatur på flera plan: Han uttryckte kontroversiella åsikter och levde ett betydligt mer asketiskt liv än han hade behövt göra, medan hans umgängeskrets bestod av människor ur en konservativ överklass. Hans livssyn var stundtals pessimistisk och misantropisk och han genomgick depressiva perioder.

Trots det visade han medmänsklighet och handlingskraft genom att bege sig till krisdrabbade områden och genom att skänka mycket av sin författarinkomst till välgörande ändamål.

Den yttre och inre dualism som präglade hans liv, återspeglas också i författarskapet. Munthe visade intresse för Goethes Faustgestalt och arbetade emellanåt med dubbelgångarmotiv. De första böckerna är utgivna under pseudonymen Puck Munthe, ett namn Axel lånade av sin älskade hund.
Från och med Bref och skisser övergick Munthe till att skriva i eget namn, och troligen var syftet aldrig att vara anonym som författare. Den tämligen avslöjande pseudonymen tjänade snarare som en åtskillnad mellan Läkaren och Författaren –två roller som Munthe särskiljde och regelbundet kommenterade.

Vem var då Författaren Munthe?
Bengt Jangfeldt, som skrivit flera biografier över Axel Munthe, har i sin bok Axel Munthe utnämnt de något motsägelsefulla dragen ”fabuleringsglädjen, humorn, subjektiviteten och egocentriciteten, misantropin och den därtill hörande kärleken till djuren” (Jangfeldt, 2001, s. 2 f.) till några av de viktigaste i författarskapet.

Jag skulle dessutom vilja säga att Munthes sätt att skriva kan karaktäriseras både som provokativt och som modigt, med starka bilder och ett subjektivt, tydliggjort budskap.

Det framgår inte minst i det återgivna citatet ovan, där han skriver att det fattiga barnet har det bättre på kyrkogården än i livet – ett uttalande som vittnar om författarens engagerade och utmanande hållning, och som visar att Munthe inte skyggade för att belysa den etiska frågan om rika och gynnade människors ansvar för de fattiga och sjuka.

Red Cross & Iron Cross
Axel Munthes verk blev ofta skrivna i samband med yttre omständigheter som sjukdom, krig och lidande. Hur nöden blir en drivkraft i skrivandet framgår kanske tydligast i Red cross & Iron cross (1916), den starkt tyskfientliga roman om en läkare och hans gärning, som Axel Munthe skrev efter sina upplevelser somläkare under första världskriget då han arbetade med franska Röda korset på sjukhus i Frankrike och London.

Pseudonymen i första upplagan, A Doctor in France, påstås Munthe ha använt för att inte ytterligare stöta sig med drottning Victoria, vars uppfattning om kriget skilde sig diametralt från Axel Munthes. Han, som sympatiserade med England och Frankrike, vände sig både mot de tyska generalerna och mot den svenska, tyskvänliga opinionen. I den senare upplagan av Red Cross & Iron Cross (1930), utgiven i eget namn, har han lagt till ett ytterligare förord där han mildrar kritiken och försvarar bokens hårda ord:

Munthe skriver:
it was written sur pied de guerre in every sense of the word, it was written in pain and in anger. (Ur Munthe, 1930, s. 5)

Han vidhåller dock att det han skrev var den sanning han då hade för ögonen. Det han skriver om kriget är med andra ord sant, men ändå inte. På så sätt försvarar han sig mot alla parter och slutsatsen blir att han inte står för skildringen i boken, men att han står för att han stod för det då, i skrivande stund. Det är en invecklad hållning, och man kan tycka att dubbelheten är typisk för Munthe.

En välvillig tolkning är att det handlar om eftertänksamhet och insikt, men sättet att modifiera boken med hjälp av förordet, motsäger också det mod jag tidigare talat om, eftersom Munthe varken vidhåller eller tar tillbaka sin kritik.
Axel visade sig besitta en litterär begåvning och han omgav sig med en imponerande samling intellektuella bekanta som Carl Snoilsky, Anne Charlotte Leffler, Karl Warburg, Helena Nyblom, Bjørnstjerne Bjørnson och Jonas Lie. Han fick besök på Capri av författarna Oscar Wilde, Henry James, Rainer Maria Rilke, Rebecca West och Ellen Key.

Det är glädjande att Munthes vänskapskrets bestod av såväl män som kvinnor, och att han inte verkade göra någon skillnad mellan dem. Trots misantropin det talas om, har det funnits plats för alla möjliga individer i Munthes liv och författarskap; Män och kvinnor, fattiga och rika, djur och människor.

Kanske är det fel att kalla honom pessimist. För – som någon så klokt har sagt – pessimister skriver inte.

Emma Strindmar Norström
Litteraturvetare vid Stockholms universitet

Munthe skriver:
Du säger att du skulle önska att kvinnorna tyckte om dig. Nåväl, akta dig noga för att tala om det för dem, /…/ På det hela taget sätter jag kvinnan högre än mannen, jag säger det till dig, men jag aktar mig noga för att säga det till dem (Axel Munthe, Boken om San Michele, s.146f)

Be the flame, not the moth
Munthe och kvinnornaI Lasse Hallströms film Casanova finns en scen som ifrågasätter föreställningen om förföraren som kvinnojägare. En ung man ber Casanova lära honom hur han ska få framgång hos kvinnorna. Casanova, tittar lite nedlåtande på honom, och säger: ”Be the flame, not the moth”. Casanovas poäng är att den framgångsrike förföraren inte jagar kvinnor utan är det intressanta men passiva objektet för kvinnornas begär. Då dras kvinnor dit som nattfjärilar till ljuset. Det är en filosofi som Axel Munthe utvecklade till en ren konstform. Boken om San Michele (förkortas hädanefter BSM) kan läsas som en enda lång meditation i konsten att vara en låga och inte en fjäril.

Axel Munthe hade ett grundmurat rykte om sig som en man som utövade exceptionell dragningskraft på kvinnor; ”Kvinnor föll för honom och var under hans trollspö.”, som Jessica Brett Young skrev (Jangfeldt s. 472). Munthe beskrivs å ena sidan som en demonisk kvinnotjusare och å andra sidan som impotent och passiv (Tjerneld s. 101). En del har antytt att han är bisexuell (Tapper). Kvinnorna föll för Munthe men sällan han för dem.

Många var kvinnor som svärmade för sin doktor. En ömsesidig beroenderelation där patient och läkare möts ”i olika bekräftelsebehov” som Karin Johannissonpåpekar. Munthes berättarjag säger i Boken om San Michele ”Jag vet väl att jag i viss mån har alla dessa neurotiska damer att tacka för att jag är ’på modet’” (BSM s. 146). Ett skäl, skriver Bengt Jangfeldt, till Munthes rykte ”som cynisk kvinnokarl” var att han utnyttjade kvinnors intresse för att de fungerade som en rökridå kring kärlekshistorien med kronprinsessan Victoria (Jangfeldt, s. 344).

Bilden av Axel Munthe som en man som trollband kvinnor var dock något Munthe själv aktivt bidrog till. Både i faktiska relationer till kvinnor men framförallt genom den litterära iscensättningen av sig själv i relation till kvinnor i sina texter. Att kvinnor spelar en stor roll i hans texter gör det viktigt att titta på vad han faktiskt skriver. Att Munthes texter utspelar sig ”på det illa utstakade gränsområdet mellan det sannolika och det osannolika” (BSM s. 15) gör dem snarast mer intressanta i detta hänseende. Det är således Munthes gestaltning av sitt fiktiva alter ego, kallad berättarjaget, som här kommer att undersökas. Kvinnor, visar det sig, är ett centralt motiv i Boken om San Michele. I 27 av 34 kapitel finns någon historia om berättarjaget Munthes relation till en viss kvinna Textens Munthe är dock ingen förförare i vanlig mening. Det är inte han som är jägaren, utan bytet.

Munthe, kvinnorna och den gränsöverskridande maskuliniteten
Både personen Axel Munthe och den litterära gestalten Munthe var, med 1800-tals mått, en ovanlig och rent av omanlig man. Edith White skrev efter sitt möte med Munthe en nyckelroman där han figurerar som ”Tollander”. Han beskrivs som en man som vände männen mot sig men ”fick alla kvinnor på sin sida” (Jangfeldt s. 128). En frånvaro av traditionell manlighet som samtidigt charmar kvinnor såg också den feministiska författarinnan Anne-Charlotte Leffler hos Munthe. Hon uppskattade Napoliboken mycket, och lärde känna Munthe under senare delen av 1880-talet, Leffler beskriver Axel Munthe som en sällsynt man med kvinnliga drag:

Han hör till denna slags män, som med manlig själständighet förena en kvinnas mjukhet och finhet, en mycket sällsynt variant av speciet man, /…/ Han påminner de engelska miss-romanhjältarna i det fallet att han tycks obunden af alla band och uppträder på det mest oväntade sätt än här, än där i verlden. (Ann-Charlotte Leffler i brev till Adam HauchJangfeldt 9/9 1887, Jangfeldt s.195f.)

För den litterärt skolade Leffler påminner Munthe mer om en romanhjälte ur en kvinnlig författares värld, än om en vanlig borglig 1800-talsman. Munthes själviscensättning hade uppenbarligen tidigt litterära kvalitéer. Som en pendang är det intressant att notera att den verklige Munthe tycks ha haft en litterariserande effekt på kvinnorna han mötte. Påfallande många kvinnor som mötte Munthe, valde att något sätt berätta om det i en skriven historia: Alexandra Kieller, Edith Balfour, Maud Valerie White, Ottoline Morrel, Ellen Lundberg-Nyblom, prinsessan Maria Pavlovna, Claire Sheridan och dr Elisabeth Moore.

Axel Munthe levde och verkade under en tid då könsrollerna var under stor förändring, vilket avspeglas i hans texter. Boken om San Michele är skriven på 1920-talet men utspelar sig i hög grad under 1800-talets sista decennier och 1900-talets första. Den är skriven i en äldre stil, samtidigt företräder berättarjaget Munthe en mängd radikala åsikter, bl.a. i synen på könspolitik och sexualitet som var kontroversiella, rentav omöjliga att trycka på 1880-talet. När boken skrivs på 1920-talet är dessa åsikter mer självklara även för en bredare publik.

I Boken om San Michele, och i andra texter, går Munthe explicit in på sekelskiftets stora debattfrågor som manlig dubbelmoral, kvinnorollens begränsning, synen på homosexualitet, medicinens patologisering av kvinnokroppen. Munthe pendlar här mellan radikalitet och konservatism. Kvinnornas närvaro i Boken om San Michele gör diskussionen av kvinnligt och manligt ovanligt framträdande. Gång på gång redogör Munthe i texten för sin relation till fröken Y eller fru X, men på ett sådant sätt så att tilltalet tycks underförstå en manlig läsare. På så sätt framkallas en bild av berättarjaget som just man.

Munthe är inte å något sätt unik i att markera sin manlighet. Det intressanta är att den manlighet som Munthe skriver fram i sina texter på många sätt avviker från traditionell manlighet kring 1900. I Boken om San Michele gestaltas ofta först en traditionell maskulinitet som sen plockas isär och avvisas. Istället framhålls en ”omanligare”, ibland mer modern maskulinitet. Boken om San Michele speglar en manlighet i kris och förändring.

Kring 1900 var manligheten under hot från flera håll. I forskningen talas om en ”kris i maskuliniteten” (Ekenstam, Lorentzen s. 9). Den borgliga familjens åtskilda sfärer för män och kvinnor var under attack från bl. a. kvinnorörelsen. Manlighet och medborgare hade varit synonyma begrepp, nu kullkastade kvinnornas krav på rösträtt och medborgerliga rättigheter grunden för den borgliga mannens identitet.

I Norden hade vi den stora striden om sexualmoralen på 1880-talet där den manliga dubbelmoralen starkt kritiserades. Den Nya kvinnan var mindre beroende av mannen genom egen yrkesverksamhet och ställde krav på en förändrad manlighet. I medicinen, växer en ny syn på homosexualitet fram, som en identitet, vilket medför att homosexualitet blir sinnebilden av omanlighet (Lillequist). Vad som var en ”riktig” man var en fråga under prövning

Feministisk teori understryker att genus skapas i relationen mellan könen. Normativ maskulinitet byggs dock upp både genom ett avstånd till kvinnor och till kulturens stereotyper av o-manlighet, som ”fegisen”, ”den homosexuelle”. I medicinska, litterära och politiska sammanhang blev manlig karaktär knuten till självbehärskning, ståndaktighet, mod, viljestyrka och uthållighet (Tjeder).

Manlighet skapas i Boken om San Michele både genom konstruktionen av mottyper, som andra läkare, men också andra män. Munthes berättarjag ställs ofta vid sidan av tidens manlighetsideal i en skör balansgång mellan den hopplöst omanlige eller den moderne. Som ständigt ogift blir han ett slags läkeriets James Bond som gång på gång visar hur kvinnorna dras till honom, från de vackra som grevinnan, över den spöklika Mamsell Agata, till de rent galna som Mrs Charles Washington Longfellow Perkins junior. Till och med den kvinnliga ugglan, Minerva, avstår sin frihet av kärlek honom. Kvinnornas begär garanterar berättarjaget som heterosexuell man.

Sysslolöshetens colitis
Tidstypiska är Boken om San Micheles olika exempel på kvinnosjukdomar av mer eller mindre fantiserad art. Det är ingen slump att en av bokens kvinnliga huvudpersoner är en av Charcots berömda hysterikor. Gynekologi, som Munthe disputerade i, var tidens modegren inom medicinen. Det sena 1800-talet visar ett intensivt intresse för att söka samband mellan kvinnans psyke och hennes kropp (Russet). Feministiska forskare har visat på kopplingen mellan den framryckande kvinnorörelsen och medicinens allt intensivare påpekanden att kvinnans kropp var hennes öde och begränsning (Johannisson, Showalter).

Några av de mest infama skildringarna i Boken om San Michele är av andra läkare. De har den dubbla funktionen att både framhålla det Muntheska berättarjaget som den goda läkaren mot charlatanerna, men också som manliga mottyper vars kontroll över kvinnokroppen gått för långt. Professor Péan t.ex., är en ”fruktansvärd slaktare” som iklädd frack går lös med kniven på friska kvinnokroppar (BSM, s. 223)

När grevinnan uppsöker Munthe för sin appendenicitis och han istället diagnostiserar henne med den påhittade sjukdomen ”colitis” är hans succé som societetsläkare ett faktum. Samtidigt som berättarjaget raljerar över colitis; ”en nätt och bekväm åkomma/…/avpassad för allas smak” (BSM, s. 48) ger han grevinnan bekräftelse på både kvinnlighet och klass. Grevinnan är tidstypisk med sin sysslolöshet och sjuklighet, men i en djupare mening otidsenlig. Samtidigt som grevinnan och hennes väninnor sysslade med att ha colitis var rösträttsrörelsen redan igång, och i Paris flockades kvinnor från hela Europa för att utbilda sig till konstnärer. En arbetsmarknad för kvinnor även från de övre klasserna började öppna sig. När grevinnan besöker Munthes mottagning är allt detta ännu väldigt nytt, men samtidigt tillräckligt starkt för att viska om en annan tid som skall komma.

Dessa överklasskvinnor är den Nya kvinnans rikare och försiktigare systrar. De saknar skäl att arbeta eller studera. Men de har gripits av aningen om ett annat slags liv. Munthes berättarjag ser denna längtan och ordinerar promenader, hundar som sällskap, docktillverkning, eller någon form av filantropisk verksamhet. Okontroversiella sysslor för en dam i överklassen, men ändå en bekräftelse på att det är en verksamhet som är boten: Grevinnan, Damen med dockorna, Den sköna damen, Mamsell Agata, Mrs P, Mrs Hall, Gamla Anna, alla får något att göra. Berättarjaget utmanar kvinnorna att ifrågasätta sig själva och sin livsstil – och de svarar med att bli förälskade i honom.

Don Juan
Munthes läkarmanlighet i texten är fjärran från den galante och uppvaktande mannen. Historikern David Tjeder har visat hur dubbel 1800-talets syn på förföraren var. Å ena sidan är han tillsammans med drinkaren en mottyp till den goda maskuliniteten, å andra sidan representerar Don Juan urtypen för maskulinitet (Tjeder 2003). Munthes text balanserar mellan båda dessa ideal. Kritiken av den manliga dubbelmoralen är genomgående. Samtidigt kan han omtala sig själv som just ”en utbrunnen gammal don Juan” som är ”för utlevad för att kunna älska”. (BSM s. 100)

Berättelsens skurk, grevinnans kusin, är just en sådan förförare, en borglig nidbild av adeln. Vicomte Maurice är skrytsamt manlig, tränar prickskytte mot småfåglar, och konkurrerar med berättarjagets om grevinnans gunst. Berättelsen kräver att han omintetgörs. I utstuderad hämndlystnad golvas denne högfärdige militär, genom att skrämmas till sängs på vatten och ricinolja. Mot adelsmannens militäriska aktiva maskulinitet, ställs Munthes borgliga dito baserad på karaktär, och kunskap.

Nästa gång de möts har vicomten har blivit grevinnans älskare. Berättarjagets har fortfarande inte kontroll över sina affekter utan provoceras av att vicomten förfaller ”utomordentligt självbelåten” och beter sig som en ”segrare” något som ”irriterar” berättaren ”i allra högsta grad” (BSM s. 186). Men i den omanlighetens antihjältehistoria Munthe vill teckna vore det fel att låta berättarjaget provoceras till hämnd för kvinnas skull. Nej, något utanför det erotiska spelet måste vara orsaken. Hunden Tom får spela den rollen. Vicomten sparkar honom så illa att han måste avlivas. Det utlöser en av de få fysiska våldsamheter som Munthe låter berättarjaget begå.

Vicomten utmanar berättarjaget på duell. Duellen, denna maskulinitetens mest romantiska trop finns också med i Boken om San Michele, med dimma, rykande pistoler och allt. Vicomte Maurice står på plats ”med sin vanliga min av oförskämd nonchalans, cigaretten mellan läpparna, fullkomligt lugn och obesvärad” (BSM s. 188). Som den sanne antihjälte berättaren är, träffar han vicomten utan avsikt. Först efteråt förstår han att han undgick döden med hårsmån. När Munthe visat att hans berättarhjälte är man nog, kan han låta den icketraditionella maskuliniteten avgå med segern och avsäga sig hjälterollen ”Jag såg på min hatt och plötsligt gick ridån ner över mitt gästspel som hjälte i pjäsen” (BSM s. 189). Svimfärdig och ”darrande av fruktan” inser han att den Monte Christoartade maskuliniteten är en ”illasittande teaterkostym”, endast förställning och sken (BSM s. 189). Tydligare kan det inte sägas att maskulinitet är en kulturell konstruktion.

Den goda horan
Lite klichémässigt låter Munthe de fattiga representera det autentiska och rika det inautentiska. Goda mödrar hos Munthe är nästan alltid fattiga eller fallna kvinnor, som Anarella i Neapelboken (FNR s.13), Rafaella, i En gammal bok om människor och djur, Josephine i Red Cross Iron Cross, eller som Syster Philomene, den anonyma modern i Messina, den sköna damen som är Johns mor och den prostituerade Flopette i Boken om San Michele. Även om den goda horan också är en konvention så är det mer ovanligt att låta henne representera sann moderlighet som i historien om Flopette.

Även om om Munthe sentimentaliserar moderligheten så kritiserar han manlig dubbelmoral. I berättelsen om konstmodellen Rafaella, som först är hyllad och sedan lämnas åt sitt öde när konstnären gjort henne gravid, gestaltar Munthe hur män betraktar fattiga kvinnors kroppar som ren konsumtionsvara. Prostitution som förströelse satiriseras med bordellmammans ”amusez-vous” då berättarjaget hämtar Flopette, utklädd till sjuksköterska, till dotterns dödsbädd (BSM s. 151). Genom berättelser som kontextualiserar kvinnors situation mot en omgivande samhällssyn visar Munthe tydligt att mannens kvinnosyn, eller snarare hans sätt att vara man är djupt problematisk. Detta gäller för såväl Flopette och Rafaella, som för den sköna damen som nästan omkommer när hon tvingas föda barn i smyg, eller Maupassants älskarinna som han överger då hon blir sjuk. ”Glöm inte bort att de har en man att tacka för vad de är” säger berättarjaget om Flopette (BSM s. 148).

Kvinnligt mannamod
Som en nyckeltext i Boken om San Michele, där alternativ manlighet, läkeri, utanförskap och skrivande smälter samman, framstår berättelsen om Lappland och mötet med sameflickan Ristin. Bergsbestigning och Lapplandsresor hörde också till sekelskiftets populära manbarhetsriter (Eskilsson). I de borgerliga männens dust med naturen fanns ingen plats för kvinnan, och även den infödde samen betraktades ofta som underlägsen. Munthe däremot, som drogs till utanförskapet, såg samerna som civilisationens offer tillsammans med indianerna. (Jangfeldt s. 126). Munthes Lapplandshistoria är punkt för punkt en motberättelse.

Ristin är starkare och uthålligare än berättarjaget, hugger ved, gör upp eld, fixar både mat och nattskydd. Tack vare hennes kunskaper tar de sig fram. Han ”förlitar” sig helt ”på Ristins instinkt.” (BSM s. 115) Maskulina, civilisatoriska manicker visar sig värdelösa. Elddonen funkar inte och ryggsäcken ”av bästa Londonfabrikat” håller inte torrt, till skillnad från hennes näverkont (BSM s. 115). Munthes berättelse framhåller Ristin som den tveklöst modigaste av de två. När de möter en björn är han ”ur stånd att röra sig ur fläcken” (BSM s. 113). Det är Ristin som skrämmer bort björnen, genom att lyfta på sin kjol. Här ställs mannamod och ridderlighet åt sidan för kvinnligt dito i en scen som ytterst antyder att den kvinnliga sexualiteten är kraftfull nog att skrämma björnar på flykten. Än en gång misslyckas berättarjaget med att vara hjälte.

Fjällvandringens träning i omanlighet förbereder för mötet med tomten och ytterst för skrivandet. Endast barn kan se tomtar. Med en litterär kronologi (i verkligheten var Munthe i Lappland efter Neapel) blir det just här, efter samtalet med tomten som berättarjaget hittar en tidning med nyheten om koleran i Neapel. Upplevelserna som koleraläkare sätter sedan igång författarskapet. Under vandringen med Ristin över fjället korsas gränser för etnicitet, ålder och maskulinitet. I den sensibilitet och det utanförskap som överskridandet av traditionell maskulinitet erbjuder finner Munthe sitt språkliga tilltal. Att så många var intresserade att lyssna är en annan, men lika märklig, historia.

Claudia Lindén, fil. dr i litteraturvetenskap
Disputerade 2002 på Om Kärlek. Litteratur sexualitet och politik hos Ellen Key. Verksam som lärare och forskare vid Estetikämnet på Södertörns högskola i Stockholm

Yngst i en skara av tre syskon tillbringade han sina första tio år i Småland. Han föddes den 31 oktober 1857 och hans far var apotekare. Bägge föräldrarna var konstnärligt lagda, en ådra som gått i arv till alla tre barnen. Axel visar prov på det senare i livet då han börjar författa och skriver bland annat sin bok Boken om San Michele som utgavs 1929 och sen dess har getts ut i flera omgångar. Skildringen är fängslande.

Man rycks med i hans tidvis mödosamma strävan att förverkliga sin dröm om skönhet – bygget av San Michele, och man lider med honom i de skiftande livsöden han så varmt gestaltar.

Han är också en duktig gitarrist och pianist och underhåller sina vänner med både sång och improvisation. Hans kusin, Sofia Lund, beskriver honom som egensinnig, full av upptåg och med ett starkt intresse för djur. Munthes far var mycket sträng och familjelivet präglades av stark religiositet – en prägel vars frågeställningar om liv och död följer honom genom livet och genomsyrar hans kommande författarskap.

Ett särdrag i hans barndom är det faktum att han ammades av en mycket speciell person som hette Lena. Hon var den enda som han kände sig känslomässigt bunden till, och som försåg Axel med små djur såsom igelkottar och råttor att leka med. Betrodd att besitta trollkraft hängde hon en vargtand runt Axels hals, skar halsen av en korp och droppade dess blod i hans mjölk. Det ter sig inte så underligt med den bakgrunden, att Munthe betraktar troll, tomtar och fantomer som lika möjligt förekommande på jorden, som vi människor.

Efter flytten till Stockholm vid tio års ålder följer ett antal skolår under vilka han inte direkt utmärker sig för att vara flitig. Inte förrän han slår vad med sin far om tvåhundra kronor – om att han ska hoppa över fjärde ring och ta studentexamen samma år, slutför han studierna enligt överenskommelsen och går ut med godkänt betyg. Därpå skriver han in sig i medicinska fakulteten vid Uppsala universitet.

Från tiden som student vittnas det om att han är en frikostig och varm natur som när han håller tal rör sina kamraters hjärtan. Han har för avsikt att slutföra sina medicinstudier och avlägga medicine kandidatexamen i Uppsala men hindras på grund av sin vacklande hälsa. Han skickas till Sydfrankrike för att där kurera sig och bedriva sina fortsatta studier som blivande läkare.

Intresset för Människan och vetenskapen förenar honom nu med likasinnade med vilka han knyter an över nationsgränserna. Världen öppnas för honom och han tar sitt första steg ut i livet som kosmopolit. En utmaning som stämmer väl överens med hans temperament och sinne för det outforskade, såväl kulturer som folk. Bekantskapen med Europa kommer att färga hela hans verksamma bana. Europa blir nu hans hem.

Vid universitetet i Menton kommer Munthe i kontakt med framstående franska läkare såsom den kände gynekologiprofessorn Courty vars undervisning i Montpellier han får ta del av. Efter några år i Montpellier flyttar han till Paris för att där slutföra sina studier vid medicinska fakulteten vid Sorbonne. Han praktiserar på det kända sjukhuset La Salpêtrière där han följer den ryktbare nervläkaren Jean Martin Charcots forskning i bland annat hypnos på psykiskt instabila kvinnor. Även studier hos den kände kirurgen Tillaux på sjukhuskliniken Hôtel-Dieux bidrog till Munthes kunskaper inom hans blivande yrke. Efter en kort men intensiv studieperiod disputerar han på sommaren 1880 och blir Frankrikes yngste medicine doktor någonsin.

Anledningen till att Munthe genomfört sina studier på rekordtid var ett besök på Capri som för alltid förändrade hans liv. Efter en lång och mödosam klättring ända högst upp på ön finner han på en klippa ett raserat kapellet, San Michele, varifrån han hänförs av den milsvida utsikten över Neapelbukten. Han förälskar sig i platsen och bestämmer sig för att försöka skaffa medel för att kapellet med dess tillhörande mark ska komma att bli hans. Där ämnar han bygga sitt framtida hem. Munthes kärlek till Italien, Capri och dess invånare blir livslång och Villa San Michele kommer färdigställt tjugo år senare att bli hans andra hem.

Denna andäktigt vackra plats välkomnar idag besökare från hela världen. På så sätt lever Munthes anda kvar, såsom en svepande fläkt genom kolonnerna i den vita villan högst upp på klippan i Anacapri.

Väl tillbaka i Paris öppnar han en praktik och arbetar upp en kundkrets som så småningom tilltar i omfång. Vid varje ledigt tillfälle återvänder han till Capri och lägger så småningom grunden till Villa San Michele. Under det lilla kapellet finner han lämningar av kejsar Tiberius villa från romartiden. Marken är full av dessa skatter som Munthe ömt skall vårda och som utgör kärnan till den samling av antika konstföremål som pryder Villa San Michele idag. Detta hårda fysiska arbete gör honom lycklig och med honom arbetar flera Capribor, enkla och fattiga, vilka också blir Munthes vänner.

I gengäld vårdar han sjuka på ön utan att ta någon ersättning. Han ser sitt yrke som ett heligt kall och vägrar kategoriskt begära betalning för sin verksamhet. Hans insatser och välgörenhet bidrar till att han kommer Capribefolkningen nära och de värdesätter hans närvaro på ön högt. Det är inte bara Capriborna han kommer inpå livet. Hans omtänksamhet om sina medmänniskor sträcker sig långt vidare utanför öns kuster. Var än epidemier grasserar, beger han sig dit och bistår med sina insatser som läkaren, ofta med risk för sitt eget liv.

Hans intresse och omsorg för den levande varelsen är en drivkraft som ger honom djup insikt om människans natur och livsvillkor. Han är också alltid frikostig med att ekonomiskt bidra till välgörenhet för de mest behövande vare sig det är djureller människor. Det förefaller som om han tidvis föredrar att hjälpa de fattiga och sjuka och uppehålla sig i deras miljö, framför att vistas på praktiken och behandla sin ordinarie patientkrets.

Hos sin stugvärd i Lappland får han syn på en artikel om en koleraepidemi som härjar i Neapel 1884. Han bryter genast upp och påbörjar resan till den drabbade staden med första bästa tåg utan en tanke på smittorisken för egen del. Dessa insatser gör honom ryktbar och han får officiella utmärkelser. Han skriver sedermera ner sina erfarenheter från Neapel i form av artiklar som publiceras i Stockholms Dagblad och dessa alster kommer att göra stor succé på hemmaplan.

Munthe debuterar som författare och får därefter stor internationell framgång, en framgång som öppnar dörrarna till de litterära kretsarna i Paris. De nya bekantskaperna utgör också medlemmar ur det svenska kungahuset, däribland Prins Eugen som studerar måleri i Paris. Munthe blir hans läkare och de blir också goda vänner. De aristokratiska kretsarna uppskattar Doktor Munthe såsom både god sällskapsmänniska och yrkesmänniska, och snart är han en av de största av alla läkare i Paris, vars klientel utgörs av såväl den svenska som den utländska aristokratin.

Hans medkänsla med människor och den växande psykologiska insikt han skaffar sig genom åren, öppnar dörrarna för honom till allas hem och till allas hjärtan.

Han blir en världsmedborgare med det gränsöverskridande uppdraget som Människans närmaste man och välgörare, både mänskligt och yrkesmässigt. Det är hans syn på människan som sin like som inbjuder till förtroende, och inte bara människan utan varje levande varelse, hund som fågel kan räkna med att, i sällskap av Axel Munthe, få sitt behov av uppmärksamhet mättat.

Längtan till sydligare breddgrader växer sig så småningom stark, och han beslutar sig för att flytta sin praktik, efter ett uppehåll på Capri (1880-1881,) till Rom. Där installerar han sig 1890 i det hus vid Spanska trappan där poeten Keats en gång bodde.

Med sig har han sina älskade hundar och ett litet Caprigarde bestående av en äldre gumma och två unga systrar som tar hand om hushållet. Han startar sin verksamhet och etablerar snart kontakt med de utländska kolonierna även i Rom, däribland den engelska diplomatkåren vars ambassadör Lord Dufferin blir hans personliga vän.

Genom Dufferin kommer Munthe också snart i förbindelse med Roms förnämaste familjer, och han introduceras även i det italienska kungahuset. Även dessa värderar honom högt och han kan vid den här tiden glädja sig åt att han, såsom han gjort i Paris, etablerat sig lyckosamt även i Rom. Han betraktas vid det här laget som en äkta kosmopolit vars arbetsfält och bekantskapskrets sträcker sig över alla gränser, både socialt och geografiskt – över hela Europa. Axel Munthe är Europén personifierad.

Hans förmåga att fokusera på människans allmängiltiga problematik, hans världsvana och hans lockande fascination för konsten och livet såsom sakrament – en helig handling, utgör en dragningskraft på människor.

Bekantskapen med prins Eugen leder till att han får förtroendet av svenska kungafamiljen att vårda Kronprinsessan Victoria, vars hälsa är instabil. Detta ansvar skulle komma att förändra resten av hans liv.

Munthe och Kronprinsessan bekantskap utvecklas genom åren till nära vänskap. De delar gemensamma intressen som bland annat fotografi och resor. Han blir senare också hennes personliga livmedikus då Victoria blivit drottning. Kosmopoliten börjar orientera sig tillbaka mot nordligare breddgrader varifrån han som ung tog sitt första avstamp.

Munthes hälsa kommer så småningom själv att försvagas. Hans syn försämras och han tål inte längre det starka solljuset på Capri. Han fortsätter trots detta att ägna sig åt sitt kall. Nästan sextio år gammal och nästan blind, gör han insatser vid fronten som Rödakorsläkare under första världskriget. Han arbetar sida vid sida med både franska och engelska soldater, som vore de hans egna landsmän.

Som ständig livmedikus åt Drottning Viktoria kommer Axel Munthe under den senare delen av sin yrkesbana att vistas längre tider i Sverige, och på Stockholms slott. På slottet disponerar han en liten våning, i vilken han sedermera tillbringar de sista åren av sitt liv. Världsmedborgaren har slutligen hittat hem.

Weronika Bonnerius
Litteraturvetare vid Stockholms universitet

Det krävs mycket även för en stor talang för att bli synlig: snille och kunnighet, vänner och tur, originalitet och inte minst pengar – samt en värld som viker för att ge talangen en plats. Världen är inte alltid lika beredd för det. Aldrig någonsin mötte dock talangen en sådan beredskap i samhället att göra undantag än under tiden kring förförra sekelskiftet.

Steinfeldt skriver:
När konstnärer plötsligt kunde nå upp till den högsta klassen, när folk ur enkla förhållanden kunde bli bankirer och adelsmän, när läkare, upptäcktsresande, vetenskapsmän, författare och ingenjörer blev stora hjältar för småpojkar och välbärgade herrar i röksalonger, hade talangen sin stora tid.

Ingen annan epok i världshistorien känner till så många lysande karriärer än tiden mellan det tysk-franska kriget 1870/71 och första världskriget, den moderna världens tidigaste skede. Axel Munthes liv följer samma bana: Han tillhör sekelskiftets stora talanger – även om det inte är så lätt att säga vari hans stora begåvning består.

Den gamla världen, kungahusen och aristokratin finns kvar. Adeln håller fortfarande i makten, men hur bräcklig och osäker den blivit! Bourgeoisien håller redan i pengarna – men finns det inte någonting bättre än pengar, nämligen friheten att vara sig själv, och är det inte adeln som äger denna frihet utan att någonsin ha förvärvat den? Man lever i en ”övergångstid”, förklarar Charles Baudelaire, ”när demokratin inte är allsmäktig än, när aristokratin bara till en del vacklar och sjunker. I denna turbulens är det möjligt, att somliga deklasserade, bortstötta, lättjefulla människor, som förresten är fulla av ursprunglig kraft, fattar planen att begrunda en ny typ av aristokrati”, utan familj och arvingar förstås.

Visserligen gäller dessa ord för dandyn, och visserligen brukade Axel Munthes byxor vara alltför ostrukna för att tillhöra denna stilens adel. Ändå finns det här en gemensam förutsättning: den mer och mer otydliga gränsen mellan den borgerliga klassen och adeln förvandlades till chansen för plötsliga stjärnskott, för osannolika talanger, otroliga karriärer mellan stånden och tvärs över halva världen

Åren före första världskriget var de stora dilettanternas, de första experternas och de förvägna högstaplarnas tid, och Axel Munthe passar in i alla tre kategorier.

I denna övergångstid hade prominensen börjat ersätta härkomsten som samhällets yttersta distinktionsmärke, och den nya rikedomen tillät en förvånansvärt stor grupp av mer eller mindre sysselsättningslösa människor att föra ett ledigt liv på resa. Axel Munthe måste ha ägt en enastående förmåga att svara på denna nya elitens själsliga begär: för de nervösa kvinnorna, de som kände världens tilltagande rastlöshet i den egna kroppen, blev han nervläkare, för de som tyckte sig lida av storstadens buller och smuts blev han naturmänniska, för de som fick stanna hemma blev han äventyrare och journalist.

Och framför allt upptäckte han Italien som ett jordiskt paradis: Han tillhörde de första som betraktade det ljuva landet i södern inte i första hand som den antika kulturens hemstad utan som det enkla, sanna, sinnliga livets landskap. Och som flyttade till den europeiska periferin för att inte komma tillbaka.

Hans tid präglades av drömmen om den ”stora människan”: om män som sade upp sig från det sociala livets alla små hänsyn för att ensamt möta livets stora frågor. Förmodligen får vi aldrig veta hur duktig Axel Munthe var som läkare. Som författare tillhörde han utan tvekan den mera konventionella och ibland sensationslystna sorten.

Men han satt högre på sitt berg över Neapelbukten än Victor Hugo på ”de förbannades klippa” på Guernsey, han byggde tempel över sig själv som Arnold Böcklin bara målade, han kom närmare de dödligt smittade än Napoleon när han besökte de pestsjuka i Jaffa, han ägde ett större och äldre torn på Capri än W. B. Yeats på Irland, och inte bara ett.

Axel Munthe var mannen som verkligen flyttade in i sina storslagna visioner, som skapade sitt egna fantastiska kungarike, med betydliga risker för sig själv, och om han lyckades, åtminstone i världens alla ögon, så fick han också betala ett högt pris. Den åtminstone partiella blindheten som drabbade honom efter sekelskiftet är också ett uttryck för en tilltagande isolering: Minnen började bli mera bedårande än verkligheten själv, och mannen på klippan var i växande mån en ensam äldre man utan en äkta familj, utan pålitliga vänner, dock med delvis absurda arbetsuppgifter i den internationella aristokratin– en privatman i ordets uddaste bemärkelse.

Världssuccén Boken om San Michele från 1930 måste ha kommit som en förlösning. Axel Munthe fick uppleva att hans egna själsliga begär delades av miljoner läsare, att han enbart hade gått före i att skapa en dröm som otaliga människor sedan upplevde som den egna:

Steinfeldt skriver:
Tänk att kunna bo så här, sa hans läsare till sig själva, i ett litet palats över Medelhavet, med en trädgård som levererar vin, tomater och citroner, och de trogna djuren slår sig ner vid ens fötter. Drömmen om den sanna semestern börjar på det viset – än i dag, ty det är, den uppenbara motsägelsen till trots, också massturismens dröm.

Fram till sextiotalet, ja kanske flera år till, var Axel Munthe nittonhundratalets mest kände svensk. Vem annars skulle det ha varit? August Strindberg? Selma Lagerlöf? Gunnar Myrdal? Ingmar Bergman? Anita Ekberg? Berömd hade han redan varit långt innan boken. Med romanens oerhörda framgång blev Axel Munthes rykte näst intill olympiskt. Boken översattes till över fyrtio språk och såldes i långt mer än i de officiella 25 miljoner exemplar – den var en succé i klass med Boris Pasternaks ”Doktor Zjivago” eller Margaret Mitchells ”Gone With the Wind”; författaren föreslogs till och med för nobelpriset i litteratur.

Och även om Axel Munthe för länge sedan hade lämnat Villa San Michele, för att undkomma solen på ett mörkare ställe, så fanns det djärva huset fortfarande där.

Oscar Wilde hade hälsat på, Rainer Maria Rilke och Norman Douglas, sen kom Greta Garbo, den amerikanske ambassadören i Rom och Hermann Göring. Det fanns ingen periferi för Axel Munthe längre, världens mitt hade flyttat med honom. Och boken blev ett monument över dess författare, större och beständigare än själva huset någonsin skulle ha kunnat bliva – eller skall vi säga: Boken blev ett monument över ett monument över en benådad fantast.

Thomas Steinfeldt
Författare

Det händer att människor av misstag ringer hem till mig. De brukar då upplysa mig om att de skulle vilja bo hos mig några dagar. Mitt telefonnummer skiljer sig nämligen med endast en siffra från det till ett lokalt vandrarhem. Det har dock aldrig hänt att man skickat mig ett mail av misstag. Likväl tror jag först att så är fallet då jag en dag plötsligt får ett mail med en förfrågan om att skriva om Axel Munthe. Jag har nämligen aldrig hört talas om någon Axel Munthe. Likväl accepterar jag uppdraget.

Vem är Axel Munthe?
Nu är det ju lyckligtvis så att det i våra dagar är mycket enkelt att finna information om så gott som vad eller vem som helst. Och det är en vacker vårdag, så jag bestämmer mig för att promenera bort till stadsbiblioteket och se efter vad jag kan finna om denne Munthe. I Svenskt biografiskt lexikon finner jag en Axel Munthe, född 1857 i Oskarshamn. Munthe kom under sin levnad att bli en vida berömd läkare och författare. Han tjänstgjorde under flera års tid som kunglig livmedikus och Drottning Victorias personliga läkare.

Det måste vara rätt Munthe, konstaterar jag och läser vidare.Munthe doktorerade i medicin vid universitet i Paris 1880, endast 23 år gammal och Frankrikes yngste medicine doktor någonsin. Därefter öppnade han sin första läkarmottagning i staden, som han mer eller mindre kom att vara bosatt i under de närmaste åren. Under denna tid umgicks han flitigt med de svenska konstnärer som befann sig i Paris, exempelvis August Strindberg, Carl Larsson och Ernst Josephson. Det var också under denna tid han träffade och gifte sig med Ultima Hornberg. Paret skiljde sig dock åtta år senare.

Munthe lämnade Paris och en svår tid följde. Visserligen växte Munthes berömmelse och popularitet, men han plågades samtidigt av en depression och flyttade oroligt runt i Europa. Först 1897 slog han sig åter ner mer permanent i det hem han drömt om och arbetat för i många år – Villa San Michele på Capri.

Munthe kom att bli en omtyckt person på Capri. Denna uppfattning styrktes av att han lät vårda öns fattiga utan att ta betalt. På Villa San Michele samlade han dessutom med åren på sig en ansenlig mängd antikviteter och konst, vilket främjade turismen och lockade både konstnärer och kungligheter till området.

Villa San Micheles popularitet tilltog i takt med att författaren Munthe blev allt mer berömd. Berättelserna om erfarenheter från bland annat tiden som läkare under en koleraepidemi i Neapel och från tiden i Röda korsets tjänst under första världskriget blev stora succéer, både då de först publicerades i dagstidningar och då de senare gavs ut i bokform. Ojämförligt störst uppmärksamhet rönte dock den åtminstone delvis självbiografiska Boken om San Michele, en av de största svenska boksuccéerna någonsin.

1907 gifte Munthe om sig med Hilda Pennington Mellor. Paret fick två barn tillsammans, men inte heller detta äktenskap var särskilt lyckat och de båda flyttade isär 1919. Munthe avled 1949 på Stockholms slott, dit han blivit bjuden att bo av Kung Gustav V, läser jag slutligen och slår igen lexikonet.

Jag är förbryllad. Hur kan man studera svenska och litteraturvetenskap i flera år utan att höra talas om författaren till en av de största svenska boksuccéerna någonsin?

Med denna tanke gnagandes i bakhuvudet söker jag efter boken i bibliotekets katalog. Samtliga exemplar är utlånade. Det är med andra ord bevisligen fortfarande en populär bok. Det finns dock ett exemplar kvar på biblioteket i Bagarmossen. Jag åker genast dit. Väl där finner jag ytterligare två intressanta böcker. Boken om Axel Munthes San Michele berättar mer ingående om Munthes, med endast kortare avbrott, 67 år långa utlandsvistelse. Resorna förde honom till otaliga platser runt om i världen, men de var långt ifrån alltid nöjesresor.

Munthe ställde till exempel 1881 upp som läkare under en tyfusepidemi på Capri, mitt under pågående bröllopsresa. Samma år hjälpte han också till med räddningsarbetet efter en jordbävning på grannön Ischia. Tre år senare deltog han som nämnts i en hjälpaktion för Neapels koleradrabbade.

Dessa besök närde ett tycke för området, vilket så småningom mognade till beslutet att låta uppföra och bosätta sig på
Villa San Michele på Capri. Från första början lockade det vackra Villa San Michele namnkunniga besökare.

Redan 1897 tror man att Oscar Wilde och dennes påstått intime vän Alfred Douglas övernattade i villan, sedan de vägrats sängplats på det lokala hotellet. Andra berömda gäster under åren som följde var Ellen Key, Rainer Maria Rilke, Anders Zorn och Henry James.

Under första världskriget tjänade Villa San Michele en tid som sanatorium för skadade soldater. Det var brittiska Röda Korset som lånade huset sommaren 1917, samtidigt som Munthe själv arbetade för Röda Korset vid fronten i Flandern. Detta avskräckte dock inte besökarna, utan de blev tvärtom allt fler i takt med att Munthes berömmelse växte. Och efter den enorma succén med Boken om San Michele var de fler än någonsin

Munthe var inte sen att dra nytta av berömmelsen. Exempelvis använde han sig av sina inflytelserika bekanta för att förhindra fågeljakten på Capri. Men samtidigt insåg han att öns fattiga var beroende av denna jakt, och lät därför villans besökare betala inträde som han sedan skänkte till Capris gamla och fattiga.

Även om Munthe själv inte kom att bo i just Villa San Michele särskilt länge, förblev Capri det närmaste han hade ett hem fram tills han 1943 lämnade ön för sista gången. Ett par år senare donerade han villan med tillhörigheter till den svenska staten, i vars ägo den varit sedan dess.

I den andra bok jag fann, Drömmen om San Michele, nämner man inledningsvis kontrasten mellan Munthes insatser och nutida berömmelse, exempelvis det märkliga med att en av de mest framgångsrika svenska böckerna någonsin aldrig nämns i litteraturhistorien.

Man vill då förklara detta med bland annat att Munthes framgångar stack i svenska ögon, att relationen till Drottning Victoria gav upphov till bittert skvaller, och att Boken om San Michele publicerades i en tid då den typen av litteratur ansågs vara förlegad och omodern.

Boken berättar också mer ingående om personen Axel Munthe och om dennes syn på läkaryrket. Redan under tiden i Paris behandlade Munthe kostnadsfritt stadens fattiga. Han vägrade dessutom att ta betalt av sina konstnärsvänner då de uppsökte honom i egenskap av läkare, och hävdade envist att det minsann var han som stod i skuld till dem. Det säger en del om Munthes relation till konsten, men framförallt en hel del om hans livsfilosofi.

Denna filosofi praktiserade Munte redan under de fattiga studieåren och den fortsatte han att praktisera livet ut. När han flera år senare upplevde sin första försäljningsframgång med Från Neapel höll han fast vid att intäkterna skulle gå till just Neapels fattiga och till områdets djurliv. Det berättas också att Munthe under sin första tid på Capri köpte en jordlott för hälften av sin dåvarande förmögenhet och skänkte till en lokal, utarmad bonde. Och de minst sagt omfattande intäkterna från Boken om San Michele skänktes även de till olika välgörande ändamål. Listan över gärningar kan göras lång.

Men Munthe hade samtidigt en mörkare sida. Den kunde varken framgång eller goda gärningar råda bot på, och den kom att växa sig starkare med åren. Munthe var sålunda pessimist och idealist på en och samma gång. Han var en människa som illusionslöst betraktade tillvaron, och som trots att han inte alltid själv lyckades bekämpa armodet inom sig ständigt gjorde sitt bästa för att bekämpa världens armod

Denna fascinerande, dubbla natur framträder också tydligt i Boken om San Michele. Jag ser på mitt exemplar av Munthes storsäljare, inser att jag nog måste läsa den för att låta författaren själv få komma till tals. Sålunda lånar jag boken, åker hem och slår mig ner med en kopp te i läsfåtöljen. Mycket riktigt visar sig Boken om San Michele innehålla en fascinerande förening av motsättningar. Munthe blandar dröm och verklighet på ett säreget vis, han uppvisar en påtaglig dödsfixering och livsglädje på en och samma gång, och han låter både läkare och gatsopare, lapplänningar och parisare, helgon och tomtar och hundar komma till tals under sina resor. Uppenbarligen är långt ifrån allt sant, men likväl är det nästan alltid fascinerande.

Med den där förfrågan om att skriva om Axel Munthe följde titelförslaget Filantropen. Jag tyckte först att det lät lite krystat. Så är dock inte längre fallet, för visst är det verkligen intrycket av en filantrop jag fått under mitt första möte med Munthe. I både texterna av och om honom framträder en människa som kanske inte alltid förbehållslöst älskade livet, men som däremot alltid älskade människorna och djuren som lever det. Och då framstår i sin tur altruismen och givmildheten som än mer fascinerande.

Visst tjänade Munthe stundtals riktigt gott om pengar, och kanske är man därför frestad att förminska hans generositet. Men Munthe skänkte inte endast till dem som hade det sämre, utan han hjälpte dem också personligen. Han reste till de utsatta områdena och behandlade där dem som var i behov av vård, utan att ta betalt. Ja, han öppnade till och med sitt hem för dem när det var nödvändigt.

Kort sagt gick Munthes pengar åt till hans två livsprojekt – att bygga San Michele och att hjälpa dem som hade det sämre. Och det är faktiskt omöjligt att förminska.

Mitt första möte med Munthe har sålunda varit lärorikt. Måhända har jag någon gång under den här skildringen av det mötet polerat historien en aning för att gynna berättelsen. Men det är endast en av de många vanor Axel Munthe la till med som jag finner vara eftersträvansvärda.

Av Victoria, dåvarande kronprinsessa och senare drottning i Sverige, fick Munthe två hundar varav den ena en hette Yallah och den andra var en lapphund vid namn Tappio. Munthe i sin tur gav Victoria sin hund Tom. De skulle komma att skänka varandra ytterligare djur. Han var hennes livläkare och hon delade hans intresse för djur. Han tillägnade henne Boken om San Michele med orden:

Munthe skriver:
Till DROTTNINGEN de förtryckta djurens beskyddare alla hundars vän. (Ur Axel Munthe, 1930, s. 5)

Drottning Victoria var, liksom Munthe förtjust i djur sedan barnsben. Hon hade i äktenskapet med Gustaf, kronprins och senare kung av Sverige, minst åtta hundar, bland annat ryska vinthundar, mopsar och lapphundar. Munthe och hon tycktes dela åsikt om den speciella gemenskapen mellan hund och människa. Han ansåg att för att bli en bra hundläkare måste man, inte bara älska hunden, utan även förstå den. Han var av åsikten att det var enklare att förstå en hund än en människa och att man kunde läsa hundens tankar. Hunden karakteriserades av honom som ärlig och hederlig. Om man behandlade en hund väl och gav den små favörer underkastade den sig gärna. Hunden kunde även läsa sin husses tankar.

Att det fanns ett oräkneligt antal djur på Villa San Michele kan man förstå av sonen Malcolm Munthes berättelse om när hans far en dag kom in till Malcolm och hans bror med en låda, innehållandes två marsvin. Pojkarna skulle få marsvinen om de tog hand om dem på ett bra sätt och inte lyfte dem i svansen för att då skulle ögonen trilla ut.

Malcolm och hans bror letade länge efter svansarna på marsvinen. Marsvinen hette Philemon och Baucis och fick bo tillsammans med kaninerna bakom hushållerskans bostad. Denna anekdot ger en bild av hur Munthe kan ha varit både som människa och djurvän. Han tyckte till synes om att ha många olika djur omkring sig och tycktes inte bry sig om att begränsa antalet. Sättet att retas med sönerna i fråga om svansen på marsvinen, kan även ha varit ett skojfriskt sätt att tala om för sönerna att man skall handskas varsamt med djur.

Man får även en inblick i hans, allmänt kända, egensinniga sätt att vara mot andra människor. Han lär, bland annat, ibland ha varit tämligen opedagogisk och taktlös mot sina patienter, något som han själv erkänt. Däremot tycks han ha varit tålmodig och respektfull mot djur.

Faktumet att Munthe var en stor djurvän märks inte endast genom det stora antalet husdjur och hans insatser för djurskyddet, utan även i hans funderingar i sina böcker. Han framhäver sina åsikter i ”Zoologi” ur Bref och skisser:

Munthe skriver:
Men jag älskar djuren, de förtryckta, ringaktade djuren, och jag bryr mig ej om, att man skrattar åt mig, då jag säger, att jag trifs bättre bland dem än bland flertalet människor, jag möter i min väg. (Ur Axel Munthe, 1920, s. 232)

Åsa Wretman
Litteraturvetare vid Stockholms universitet, medverkade på Vårsalongen, Liljevalchs konsthall 2007

Av hans många hundar är den mest kända en ulmerdogg vars namn han gjorde till en del av sin författaridentitet genom att signera sina böcker Puck Munthe.

Puck dog under en alpvandring 1888. Senare omgav sig Axel Munthe med otaliga andra hundar liksom med apor och ugglor. Hunden som Munthe i Boken om San Michele kallar Tappio hade möjligen Victorias lapphund Gioia som förebild. Med på kronprinsessans resor till Italien var också pudlarna Tom och Pussy samt foxterriern Fellow.

Jangfeldt skriver:
En av de dråpligaste figurerna i Boken om San Michele är den busiga och alkoholmissbrukande babianen Billy.

Särskild omtanke skänkte Munthe fåglarna som varje vår vilade på Capri på sin väg från Afrika till Norden. När Munthe 1904 köpte Barbarossaberget ovanförVilla San Michele var det för att göra åtminstone denna del av Capri till en fristad för fåglar.

Bengt Jangfeldt
Författare

(Ur Bengt Jangfeldt, Munthes Capri, Wahlström & Widstrand 2004, s. 85f.)