En trädgård för själen

The garden at villa San MicheleSom arkitektonisk form vilar Villa San Michele på två ben. Den ena är den lokala byggnadstraditionen, många capresiska hus hade liknande, om inte lika grandiosa , pergolor som fungerade som extra uterum. Det torde dessutom ha funnits gott om pergolor längs Amalfikusten och i till exempel Sorrento. Det andra benet är den samtida, främst brittiska trädgårdskonsten. Pergolor var i början av 1900-talet en modeföreteelse och i tidens trädgårdsteoretiska litteratur ges många exempel. Munthes brittiska orientering talat också för att han var väl orienterad om modern brittisk trädgårdskonst. Idag täcks pergolan av blåregn, och har varit så åtminstone sedan 1920-talet.  Det hittills tidigaste påträffade bildbeviset på att pergolan under mycket lång tid varit täckt med blåregn är en akvarell som tonsättaren Hugo Alven gjorde vid ett besök i Villa San Michele 1924.

Enligt en muntlig tradition skall ett par av trädgårdens äldre rosenbuskar av sorten Rosa Banksiae stamma från den gamla vingården. Vinrankorna, blåregnet, rosorna och övriga växter i krukor och kärl skänkte – och skänker –  detta trädgårdsrum stor variation i färg och blomning, något som ytterligare förstäks av ljuset och solen vid skiftande tidpunkter på dygnet. Markbeläggningen bestod ursprungligen av sand och grus, vilket harmonierade med pergolans likaså enkla träkonstruktion, samtidigt som den lät växtligheten dominera. Vid pergolans avslutande kurvatur finns infogade i muren minnesstenar över kronprinsessan Victorias hundar Tom och Fellow. Detta var också en av kronprinsessans favoritplatser.

350x233-garden2Ovanför kapellet dominerar barrträd av olika slag, tallar, cypresser och så vidare. Denna del av trädgården kan ses som ett möte mellan det bebyggda och vad naturen själv har att erbjuda i form av det skrovliga berget och täta snår av frodig grönska. Dock ska man ha i åtanke att det inte enbart rör sig om vilda växter, utan även planterade. Frodigheten till trots är det utsikten över klipporna, Barbarossaberget och bukten som fångar uppmärksamheten. Den som lyfter blicken ser ända till fastlandet, och vyn är kanske som mest fantasieggande i dis eller dimma. Utsikten måste ha varit ännu mer storslagen i början av 1900-talet då bebyggelsen var sparsam och landskapet helt dominerade synen.

Cypresser har i århundraden använts som alléträd i större parker och trädgårdar, som till exempel i den välkända Giardini Giusti i Verona. Allén kan även liknas vid en filosofgång, en plats för kontemplation och djupa tankar. Men trädslaget kopplas lika ofta samman med död, sorg och melankoli och var då – och är idag – vanligt vid kyrkor, kapell och begravningsplatser. Med tanke på cypressernas symboliska betydelse, och Munthes besatthet av döden, kan det ses som ett helt självklart val till den alle som kantar gången fram till kapellet. Därtill kommer trädens utpräglade pelarform som gör att kapellet även på långt håll framträder tydligt i allén.

Villa San Michele byggdes som privatbostad, men trädgården är i hög grad motsägelsefull. Det representativa och det intima står i skarp kontrast till varandra. Villa San Micheles trädgård kan sägas sammanfatta och vara ett uttryck för Axel Munthes komplexa person, hans inställning till livet och till det egna jaget, på en gång intimt och tillbakadraget, självhävdande och storslaget.